Aftonbladet – 23 juli 1874, sida 3

lummiga kronor inbjödo till svalka och skydd mot de brännande solstrifarne. Så snart han hoppat ur kupån, efterfrågade han vägen till hertiginnan de la Vieillecours lustslott; det låg långt på andra sidan om skogen och ingen hyrvagn fanns för ögonblicket att tillgå, ingen häst, på hvilken han kunde svinga sig upp och på kort tid tillryggalägga den ledsamma. distansen. Som det var en helgdag, hvim-lade vägarna af promenerande i vagn, till häst och till fots. Ingenstädes fanns ett åkdon att hyra och de Vigne tvangs, efter alla fåfänga försök att erhålla ett Ssabbare: fortskaffningsmedel, att besluta sig för att gå. Otbligt frågade han en förbipasserande hurv, lång vägen till villan var. Nära sju kilomötres, monsieur! Härmed började fransmannen en vidlyftig beskrifning huru han borde vika at till höger och venster, gå öfver den och den bron;; till detta osammanhängande prat gat sig dock de Vigne icke ro att lyssna, Ham fortsatte sin väg, man tvärstannade som. fastnaglad på stället, då ett ekipaga långsamt passerade förbi honom. Uti detta satt, värdslöst tillbakalutad, under eu roBenröd parasol och utstyrd i den granpaste toilett, med det vanliga hårda, kogmodiga leendet på sina läppar, den qvinna, sov kallade tig hans hustru. Oaktat den stora förändring hennes utseende. undergått, igenkände han henne ögoplsckligt — han stapplade några steg tiloaka och måste stödja sig mot en tradstam. Äfven hon igenkände henom, ryckte till, lutade sig framåt i vagnen och helsade på honom med en böjning af hufvudet och ett leende, kvaruti hon inlade hela sin internaliska smälek, (Forts,)