rn Magnes och Fourtous utträdande ur franska kabinettet har, som man kunde. vänta, blifvit helsadt med odeladt bifall af största delen af den franska pressen. Man vill veta, att bornapartisten Magne sedan den 24 Maj var det centrum, kring hvilket allt vände sig, och att hang inflytande i ministerrådet, trots hans skenbara overksamhet, var mycket stor. Om Fourtou yttrar sig Journal des Debats på följande sätt: Vi vilja icke dölja, att det blott är en känsla i hela Frankrike vid inrikesministerns fall, nemligea den hjertligasie och mest odelade glädje. Hr Fourtou var blott inrikesminister i några veckor, men han har begagnat tiden; på mindre än två månader bragte han det derhän, att hans namn var mer förhatadt än hertigens af Broglies, ja mer än Beulf6s. Efter den 24 Maj 1873 hafva icke våra mi: nistrar just legat på ejderdun. — Till och med den moderata högerns organ Gazette de France, som dock alltid understödde Fourtou, skrifver: Hr Fourtous verk var förderfligt. Såsom förutvarande rojalist, repu. blikan och slutligen bonapartist, har han på få veckor förstått att gifva regoringen n sesarisk anstrykning, som mäste på det djupasto såra kammaren och öka misstrosnaet och osäkerheten. Tidningen fäster uppmärksamheten på det raseri, hvarmed Fourtog på senaste tiden angrep pressen, och uppräknar ett långt syndaregieter i detta hänseende, Univers berättar, att orsaken, hvar: