Aftonbladet – 21 juli 1874, sida 3

hvad som här på jorden kan betinga verk lig lycka, hade denna qvinna under sin lef: nad . kastat ifrån sig — sin make bedrog hon, sitt barn öfvergaf hon — mindre un derligt då, att hennes dödsbädd var fridlöt och ängestfull. Kände du aldrig denne engelsman, Vi vian? frågade hon. Hvad var hans namn? sade Sabreta sche kallt. Tressillian. Tressillian, upprepade Sabretasche mec ofrivillig bestörtning — -Tressillian och hvad hette din dotter ?Alma: Alma Tressilian! Gode Gud!Smärre, längesedan glömda tilldragelse döko klart och plötsligt upp d hans minne han erinrade sig hennes slående likhet me hans mors, i salongen vid Parklane, hän gande porträtt. hurn han sjelf observera den, utan att deraf erfara något egentlig intryck. Alwa Tressillian, hans dotter Allt hvad ban hört om henne lterkom nt i hans tankar, äfvenså de tvenne besök har gjort vid 8:t Crusis, då han så mycket be undrade hennes talang som målarinna — dessa anlag hade hon således ärft af ho nom; med en rysning ihågkom han, hurt Carlton på Krim berättat, att hon fallit et offer för den nedrige Vane Castleton. Var det väl sant? Kunde Hon, i trots af der utmärkt omsorgsfulla uppfostran hon erhål lit, den själsadel, oskuldsfullhet och ren het, hvaraf hennes väsende bar så ögon skenligar vitnesbörd; i sitt hjerta gömma la stens frö som ett arf af sip mor? Hade falskhet och svek varit hennes enda gåtva till sin dotter? Med rädd och undrande blick följde hustrun. det vexlande uttrycket