Aftonbladet – 21 juli 1874, sida 3

mången gång hård och elak emot henne. En engelsk gentleman, som då uppehöll sig i Neapel, fick se henne och fattade mycken tillgifvenhet: för den lilla ljuslockiga flic kan. Hans egen dotterdotter, den enda slägtinge, som återstod honom, hade nyss dött, just vid vårt barns ålder. lan fäste sig alltmera vid henne och inbillade sig, att det fanns någon likhet mellan den af. lidna och henne; då han skulle återresa till England, föreslog att få taga barnet med sig, adoptera och uppfostra. det som sitt eget, Jag biföll detta med största glädje och fröjdades öfver att för alltid bli befriad från denna stundliga erinran om dig, jag hatade dig ännu bittrare, sedan jag kränkt din ära och så ohjelpligt stött dig ifrån mig Jag lät dem taga det stackars oskyldiga lilla barnet ifrån mig, emedan den återstod af samvete, jag ännu hade qvar, sårades a! att höra hennes älskliga, jollrande, och hen nes englalika småleendem voro mig de bitt raste förebråelser för de oförrätter jag gjort hennes far. Hon for med. engelsman nen och jag har sedan aldrig sett henne Hur hon än haft det, har det säkert vari bättre än: hon skulle fått det hos mig. Då jag sistlidne julafton stöd och tiggde vid Nötre Dame, fick jag af en ung flicka, kom kom ut ur kyrkan några guldmynt, och när jag såg upp i hennes ansigte, trängde et! mione blixtlikt genom min själ; hennes blida leende erinrade mig om det lilla barnets. hennes sorgsisl sköna ögon om dina. Det var sannolikt endast inbillning, men hen nes åsynuppkallade mörka, dystra hägkomster. Öm jäg icke skickat henne ifrån mig, skulle jag kanske nu. ejvarit så en sam och : öfvergifven:i mitt elände.:Hon tystnade;. stora, tårar rullade långsamt utför dö skrynkliga, hifallna kinderna. Alt