Aftonbladet – 21 juli 1874, sida 3

Hon föll utmattad ned på kudaarna och ärog efter andan. Sabretasche stod vid fönstret och-betraktade med dystra blickar den allt. mera ljusnande morgonhimlen. Kom. närmare, kom; härmare, hviskade hustrun med svag och ihålig röst. Hans ansigte var fortfarande blekt och fngh då han motvilligt vände, sig till enne. Se på mig, bad hon gqvidande och höjde mot honom sitt magra, gulbleka och förhärjade ansigte, från hvilket hvarje spår af skönhet för mycket länge sedan försvunnit. Han betraktade henne och ryste. Kan du önska någon kraftigare hämnd för dina oförrätter än den armodet och förnedringen utkräft på mig? ; 4 Han stod tyst och begrundade hennes yttranden: Säg någonting till mig, Vivian, qved hon i förtviflansfull jemmer. Om du visste hvad: det vill säga att dö utan förlåtelse at den, hvars hela lif man förbittrat! Det förflutna är så förfärligt, det kommande så mörkt. ; Sänk mig icke i grafven med din förbannelse: öfver mitt hufvad — den skall då följa mig genom evigheten och öka de qval, som förestå mig. Tyst, sade Sabretasche i låg och blid ton; tala inte så, jag fördömer dig ej och tillräknar dig inte dina synder. Om jag inte ännu till fullo kan förlåta dig, skall jag åtminstone försöka att glömma det förIflutna och döma dig mildt. Mer kan jag 6j lofva a ve ) Hon fattade ifrigt hans händer, kysste dem, gret, tackade och välsignade honom, med hela lifligheten af sin sydländska natur. Hon fastbängde blott vid ett enda hopp, det att före sin död vinna förlåtelse af den man, hvars lif hon betungat med