Aftonbladet – 18 juli 1874, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Svenska språkets skönhet. Under rubriken The beauty of the swedish languageinnehåller den amerikanska tidskriften Galaxy en artikel rörande det svenska språket och hvilken artikel för några veckor sedan stod återgifven i en Newyork-tidning. Det är i sanning intressant och i visst hänseende fägnande att erfara, att amerikanarne veta mera om svenska språkets skövhet än många af dem, hvilka insupit det med modersmjölken. säger en svensk-amerikansk tidning. Artikeln lyder: Det svenska språket står ej långt efter det italienska hvad beträffar ljudens renhet och skönhet samt melodiskt behag och ljufhet, och oaktadt det fostras under nordens sol, eger det något af det spanska språkets eld och hänförande kraft. Det är rikt på målande och briljanta metaforer och ännu rikare på ömma, höfliga och artiga uttryck. I Sverige söker ej en yngling med anspråk på bildning att visa sina talanger genom ett kiyftigt användande af en hop meningslösa fraser. Det förnämsta beviset på äkta svensk bildning är förmågan att argumentera på ett sätt som icke stöter, bestrida med höflighet och förneka med artighet. Och dessa kännetecken äro så starkt utvecklade i språket, att bland simpelt folk i grannländerna en svensk ofta misstänkes för att vara falsk på grund af bans fina tunga. Svenska språket lider i detta hänseende, liksom åtskilliga andra, i verkligheten af någon öfverdrift. Inom den svenska litteraturen produceras årligen mera lyrisk poesi än hela verlden skulle kunna bruka. Hvarje student publicerar en volym poesi. kärleksoch dryckessånger, krigssånger och ballader. och allmänna draget i dessa sånger är en skildring af verlden såsom ett mästerstycke af a riad prakt Joch skönhet, med ett enda undantag. nemligen den olycklige poeten sjelf. När ni läser de förAsta tio volymerna af denna poesi, finner ni den säkerligen utmärkt, men då ni genomläst ett hundra volymer, skall ni utan tvifvel finna, att det är språket och ingen personlig talang, som producerat dessa versar; att dessa sentimentala ntiryck tillhöra nationen och icke någon enskild karakter; att, med ett ord. det är nationalkarakteren ni studerar och intet personligt snille, I hvaraf ni njuter. Men så kan det inträffa, att T volymen etthundraett, ehuru vid första påseendet helt lika alla de föregåerde. torde innehålla en den skönaste poesi. som hänför och förtjusar till den grad, att ni icke har rum för den tanken. att någonsin finna något, som kunde öfverträffa den.— ÄAfventyrlig belägenhet. I Helsingfors Dagbl. berättas: Resande från Imatra omtala, att det stora vattenfallet varit synnerligt talrikt besökt på midsommaraftonen. Äfven den s. k. bureu öfver fallet anlitades flitigt af turisterne. Dervid inträffade dock att, då en af tnuristerne skulle öfver, draglinan brast och intrasslade sig i trissorna. Sedan vår resande !, timme suttit i burea och från midten af linan beskådat det djupa fallet under sig. tröttnade han slutligen dervid och begynte, hvad de talrika närvarande åsågo med spändaste intresse, hissa sig i land längs linan hvari han äfven lyckades. — En sannsaga, berättad at Göteborgs-Postens krönikeskrifvare: Till en af våra bekanta inträdde i Februari månad 1870 en liten blåfrusen parfvel och bad om arbete Nå, hvad kan du göra då?. — -Ja kan prenta.. — Prenta, låt 88! — Och med af kyla darrande fingrar prentade gossen helt sirligt några ord på ett framlagdt pappersark. I hela gossens yttre röjde sig vakenhet och intelligens. Man lyckades, till en början, åt honom anskaffa något kläder och en mindre penningsumma. Dagen derpå är vår bekante i cirkus Salamonsky, der samma afton en liten häst utlottades. Dragningen sker och numret utropas. Mitt! jublar en ungdomlig stämma högst upp från stående plats, och om några minuter nedstiger — hvem tror ni? — jo, vår unge prentare, som med glädjestrålande ögon af direktörens band fick mottaga den utfästade lösningssumman: 150 rår. Med denna för honom oerhörda samma på fickan, begaf sig vår mg gynnare samtidigt med Salamonskys härifrån, sällskapet resande söderut, gossen begifvande sig till hufvudstaden, och man hörde ej vidare af honom. En dag i denna vecka inträder emellertid till vår bekante en lång, välklädd, hygglig yngling och spörjer: -Känner min herre ej igen mig?— Nej, jag kan sannerligen...... — Kor3, jag är ju den lille gossen, som ni hjelpte för några Z sedan, och som vann hästen hos Salamonskys!: . Följde så förklaringen. Gossen hade kommit till Stockholm, hade der lyckats få anställning hos en gravör, som uppmärksammat hans ovanliga anlag och genom vän och väns vänner lyckats för honom intressera en medlem af vårt ädla konungahns, hvilken bekostat hans vidare uppfostran. Han hade nu en god plats inom en branehe, som fullkomligt passade. honom, och famtiden log framför honom i sitt skäraste jus... Se der en sannsaga ur verkligheten, en sannsaga, som kunde förmå oss litet hvaratt utropa: Ett kungarike för en (liten) häst!— Förargligt misstag. Om fältmarskalken Moltke, som för närvarande uppehåller sig uti badorten Ragatz i Schweiz, berätta berlinska tidningar följande komiska historia: Till jernvägsstationen i Ragatz ankom för några r sedan e1 okänd herre, som frågade efter en vagn, hvilken kunde föra honom till ett hotel. Det var en äldre, tarfligt klädd man. Man rekommenderade hotel Ragatz, men af misstag råkade han komma in i hotel Quellenhoffs omnibus och åkte med till detta hotel. Portvaktaren mönstrade den främmande med kritiskt öga och anvisade honom ett rum i tredje våningen Kort derefter infann sig en uppassare för att be gästen skrifva sitt namn i främlingsboken. Den gamle herrn inskref sitt namn och åtrlemnade boken. Uppassaren läste, kastade en både förvånad och förtviflad blick på gästen och skyndade ned till värden. Sedan denne läst gästens namn, rusade han uppför trapporna. Med en diop bugning inträdde han i rammet, framstammade en ursäkt, talade om en förvexling och förklarade slutligen, att hela första våningen stode till gästens disposition. Jag tackar er, min vän— sade främlingen — -men jag trifves utmärkt bra här och har det derjemte — billigare.Främlingen, som förblef boende i fredje våningen, var ingen annan än generalfältmarskalken grefve Moltke.