Aftonbladet – 17 juli 1874, sida 3

Jag har ej kommit hit att förebrå. Ditt eget medvetande fäller den säkraste domen öfver dina handlingar, och jag är inga. lunda syndfri nog att vilja lägga sten på börda. Väl sagdt! Så kunde den man, hvilken verlden kallade : libertin, egoist, flärdens och nöjenas slaf, böja sitt stolta sinne till fördragsamhet och försoning mot sin bittraste fiende. Det är mer än kanske månsen, som talar ett högre, mera ortodoxt språk, är i stånd till! Men Sabretasche rjorde ej anspråk på att vara ett helgon, an var helt enkelt en man af heder. Hon såg länge och undrande på honom; så mycken skonsamhbet hade hon aldrig väsat hoppas. Du förödmwjukar mig gränslöst, sade 10n mellan tänderna. Men jag bar syndat ch straffet är rättvist. Mina brott äro nånga och stora. Jag gifte mig med dig, medan jag var trött att hållas fången i Montepnlto. Jag älskade dig aldrig, och len ensamhet du skattade som ett paradis, rar mig så vidrig, stt jag med flit gjorde len för dig till ett helvete. Melian oss anns ingen likstämmighet i tycken; din örfinade smak var ett ständigt tvång på nina simpla böjelser, dina odlade och ädla ankar och känslor tröttande och obehagiga för mig. Jag började hata dig, lerför att du i allo var mig så öfverläg jen; din själsadel, dina alla goda egenska ver, ditt alltid gentlemanlika väsende väckte, lär jag jemförde dig med mig sjelf, min fsky. Din tillgitvenhet, fördragsamhet, litt ädelmod och ditt milda lynne voro, alla sammanlagda, som en enda ständig och biter förevråelse mot mig. Jag hatado dig! nest, då jag älskade Fulberto Lani