Aftonbladet – 17 juli 1874, sida 3

Ni har ej talat för döfva öron; jag skal följa er till herne och förlåta allt, om n tror att det kan skänka henne någon frid. Presten såg rörd på det nobla, vaekra an sigtet och tänkte för sig sjelf: hvilken äde man hon kränkt och stött ifrån sig. FJORTONDE KAPITLET. Befrielse. Sabretasche gick ensam uppför trappan och då han inträdde i det halfdunkla, lill: ruv:met, bad han madame Riclette lemna ho nom allera med den sjuka; han närmade sig hustruns dödsbädd och stannade tyst vid bufvudgärden. Det opiat läkaren gifvit henze hade medfört en lugnande verkan: blicken var icke mera så vild och i de slappade dragen kunde dödens annalkande redan spåras. Hon såg upp till honom, be täckte sedan ansigtet med båda händerns och började gråta, icke häftigt och lidelse fullt, utan tyst och länge, såsom ett litef svagt barn efter någon plötslig rädsla. Jag har hört att du önskar se mig sade Sabretasche på detta musikaliskt väl ljudande språk, hvars vackraste uttryck har lönat, för att i de doftande orangelundarna, under Toscanas djupbiå himmel, svärja henne sin trohets. och kärleks dyra eder. Hon höjde ånyo med en skygg och bät vande blick sina ögon till honom. Hennes synbara ångest skar honom i hjertat. Jag har kränkt och förorättat dig, miss handlat dina känslor och svikit ditt förtro ende; — i mer än tjugu långa år har jag stått mellan dig och lyckan, mumlade hon jämrande, Du kan aldrig — aldrig förlåta mig, det vore för mycket begärdt. Likväl önskade jag se dig ännu en gång innan jag dör; jag vill säga dig allt. Äfven om dina sista ord blifva en förbannelse öfver mig,