Aftonbladet – 16 juli 1874, sida 3

för djerf och började underdånigt ursäkta sig. Hans tankar voro dock fjerran från henne; han stridde med sig -sjelf, mellan minnet af de sorger, hon skapat honom, hvilka väckte hans hat och insigten om hennes öfvergifna belägenhet, som. uppkallade hans medlidande. Han stod några minuter tvekande, upplyfte, slutligen hufvudet och sade: Visa mig vägen!Hon lyste honom upp för en trappa, genom en lång korridor till en dörr, som ledde in i ett litet, men nätt och trefligt rum, hvarest den sjuka blifvit lagd i en varm och mjuk bädd. Sabretasche tog lampan ur värdinnans hand och bad henne draga sig tillbaka, en tillsägelse, som hon hon ätlydde genom att med sin stickning slå sig ned vid fönstret och försjunka i funderingar öfver hvilket. slägtförhällande, som rimligtvis kunde existera mellan den aristokratiske, engelske lorden och den utblottade, försupna qvinnan. Vid lampans sken betraktade Sabretagche ein bustru, som omedveten härom låg mee slutna ögon och så matt andkemtning, att man nästan kunnat tro henne redan vara död. Ofrivilligt fördes hans minne tillbaka till morgonen af deras bröllopsdag; var denna ruin af menriska väl samma qvinna, som då i ungdomlig fägring så förrädiskt leg emot honom, i hvars dunkla, strålande ögon han sökte sin himmel och fann git! helvete, hvars rosiga läppar svurit honom så mången helig trohetsed och på hvars lilla hvita barnahand han så tillitsfullt satte ringen — Tjugu ära laster och banala lef nadssätt, hade förvandlat den sköna qvin nan till en Medusa — i dryckenskap hade hon således förslösat all de frikostigafsum mor, ban skänkt de förgktliga syskonen