Aftonbladet – 15 juli 1874, sida 2

kuriosum, som förtjenar att något närmare. skärskådas, Som bekant, ega kåmrärnes talmän att vägra proposition, när de finna väckt fråga strida mot grundlags lydelse, Det är också bekant, att denna talmännens befogenhet ät någonting för den svenska riksåagkordnin gen egendomligt. Likaledes torde det vara något så när axiomatiskt sjelfklart, att en dylik föreskrift rörande riksdagent förbatdlingar ej utan vidare kan tfverflyttas å andra beslutande församlingars öfverläggningar: ty långt ifrån att vara någon sol klar och nödvändig princip, som faller af sig sjelf, är den i sjelfva verket ctt ganska besynnerligt och alldeles exceptionelt stad gande, som ej kan ega någon som helst tillämplighet utanför de fall, för hvilka det uttryckligen blifvit faststäldt. För öfrigt behöfves så mycket mindre någon deduktion at denna ganska enkla ssk, som landatingsförordningen på dot mest positiva och otvetydiga sätt besvarar frågan, när hon — som ej med en bokstaf antyder någon ordförandens rätt, jemförlig med talmännens förut närsnda — tvärtom i 3 39 siger: 2rör hvarje fråga, som till behandling förekommit, skall ordföranden, sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställa proposition, så affattad att den må kunna med ja eller nej besvaras. Icke ens den mest spetstfundiga sofistik kan i detta stadgande uppdaga nkhgot lagligt utrymme för en landstingsordförandes propositionsvägran. Man torde nu göra den invändningen, att det dock vore särdeles förunderligt, om landstingen skulle vara fritagna från det förmynderskap, som sjelfva riksdagen är underkastad, och spörja, om ej analogien fordrar, att det band, som i denna del ansetts tillständigt och nödvändigt för folkrepresentationen, mäste anses vara minst lika nödigt för länsrepresentationerna. Under erinran, i förbigående, att inga subjektiva förmenanden om analogiens kraf ega något vitsord emot den för landstingen konstitutiva förordningens oförtydbara ordalag, som här ofvan blifvit citerade, vilja vi påpeka några omständigheter, som lära vara egnade att väsentligen undanrödja den besynnerlighet, man tilläfventyrs torde skönja i en åt landstingen medgifven handlingsfrihet, större än riksdagens kamrars. Riksdagsordningen gör icke en propositionsvägrande talman till enväldig herre öfver förhandlingarnas gång: om kammaren, sedan talman på anförda skäl vägrat proposition, ändock sådan yrkar, eger talmannen att förklara öfverläggningen hvilande och frågan förvisas till en riksdagens delegation. konstitutionsutskottet, som i sista hand afgör, huruvida proposition må vägras eller ej. För en sådan anordning saknade landestingsförordningen utväg, och redan af dettal skäl har hon ej kunnat åt en landstings ordförande lemna den, äfven med nyss an förda begränsning, öfverdrifna befogenhet, som riksdagsordningen lagt i talmännens händer. Dessutom ligger i beskaffenheten af den makt och myndighet, som utöfvas af ett landsting, en tillräcklig förklaring, hvarför man alls icke kunnat anse sig behöfva den verkliga eller förmenta garanti, som man sökt i riksdagstalmännens meranämnda befogenhet. Med undantag af de i 59 3 uppräknade ärenden (såsom pröfning afl ledamöternes behörigbet, antagande och afekedande af tingets tjenstemän o. s. v.). fordras för giltigheten af alla landstingets beslut antingen k. m:ts eller konungens befallningshafvandes godkännande; med ett sådant vapen i hand har man icke ens kunnat finna nödigt att utrusta den af k. m:t förordnade landstingsordföranden medl. rätt till propositionsvägran. Sålunda försvinner, vid närmare påseende, motsägelsen mellan riksdagsordningen och landstings förordningen, ech det anslogi-skäl förfaller, hvarmed man möjligen skulle kunna vilja stödja den sjelftagna makt, Göteborgalandstingets ordförande år 1873 utöfvade. Det lär ej undfalla någon, hvilka betänk. . liga följder det kan medföra, om genoml. slapp undfallenhet å landstingens sida får inrota sig en praxis, som olagligt och godtyckligt utvidgar landstingsordförandenas myndighet, Då desse funktionärers absoluta ofelbarhet, trots K. M:ts atnämningsrätt, ej är öfver hvarje tvifvel upphöjd, då det sålunda åtminstone ligger inom möjlighetens gräns, att oförstånd eller dålig vilja kan komma att diktera en propositionsvägran, så ega landstingen de giltigaste skäl att ej låta ett bruk insmyga sig och fatta fast fot, som en gång kan blifva dem en hämsko för de helsosammaste, deras lagliga befogenhet tillhörande åtgärder. För öfrigt eger ett landsting alldeles icke rätt att, vare sig af artighet för en foglig eller af undfallenhet för en myndig hr landshöfding och ordförande, låta fem vara jemnt vid tillämpning af landstingsförordningens bestämmelser; det åligger landstinget lika väl att ej fördraga några inkräktningar å dess maktområde, som att ej sjelft öfverskrida dess gränser, att med ett ord i allo upprätthålla institutionen sådan, som lagen velat hafva den. Att ett) öfverskridande af den befogenhet, som enligt. förordningen tillkommer ordföranden, ej kan bidraga vare sig att göra den bestämmelse: populär, som åt K, M:t öfverlemnat att. utse landstingsordförande, eller tillvinna det , ymniga förordnandet af hrr landshöfdingar, till denna funktion någon synnerlig ynnestj hos den allmänna meningen, är slutligan, också en reflexion, som det förevarande failet, J 1 f mmm I I ÖV I I DD dr AT or a RR Aa a —a rr ft jnat ot mm B I otvurget framkallar, men som emellertid borde ligga närmare till hands för så väl den utnämnande myndigheten som för de i nåder utnämnde, än för landstingen eller för oss eller den öfriga allmänheten, Men i det formela kuriosum, hvarmed vi sysselsätta oss, återstå ännu flera märkvärdigheter, så vida eljest — hvad vi alls icke betvifla — landstingstidskriftens sammanfattning af förhandliogarna är strängt riktig. Landstingsförordningen säger, som vi sett, att ordföranden skall för hvarje fråga göra proposition, så affattad, att den! kan med ja eller nej besvaras. Redogörel-! sen för förloppet gifver nu vid handen, att: ordföranden förklarat sig förhindrad att!( göra proposition på bifall samt att tinget davrrå safalnor fäörglagot Här må förngt I