Aftonbladet – 13 juli 1874, sida 3

AA sekund, i den nästa trycktes det aÅ mr djupare in i sårez. ycket De voro nödsakade att skiljas! Om det va qvalfnllt 21 stycka en lem frän den lef vand? kroppen, så är det likväl tusenfaldigt mera smärtsamt att slita från hvar. andra tvenne hjertan, som af naturen äro skapade att i samdrägt och kärlek slå jemna och lika slag. Himlen må vetahura snart räknade dessa likstämmiga själar skulle vara! Det lilla antalet borde ej tilldömas det hårda ödet att dväljas i saknadens mörker! Vid tanken på deana deras bittra lott genombäfvades Sabretasche af en förtviflans rysning; — han såg ned på denna ljufva, englalika varelse, som, utan att ega minnenas ärfda skatt, redan varen sörjande enka efter all lifvets förlorade fröjd och lycka. Ofrivilligt slöt han henne närmare till sig och hviskade med darrande stämma: O, min Gud! på detta sätt kunna vi icke uthärda ! Hvad tröst hade väl hon att skänka? Ingen. Hoa kunde endast gråta blodstärar och med hängifvenhetens innerliga ömhet slingra sina armar om hans hals samt bedyra, att hon skulle blifva honom trogen, i trots af allt — trogen genom lifvets alla vexlingar. Min ljufva, tillbedda Violet; jag har intet att gifva dig i gengäld för all din kärlek och huldhet, intet annat än lidanden och pröfningar. O, att jag ensam kunde bära våra bördor, ensam uthärda alla olyckans qval — Nej, nej, hviskade hon rued bruten röst, sicke ensam — icke ensam! Låtom oss iela lidandet, då det ej blef oss beskärdt att gemensamt njuta lyckan, Skulle du öp. ka, att jag upphörde älska dig?a :