Aftonbladet – 13 juli 1874, sida 3

Owödjiigt! Yrka inte mera härpå, utan, jag ber er, lemna mig. Jag ämnar aldrig gifta mig. Jag hoppades att de mina skulle hafva meddelat er detta mitt beslut, man då de inte gjort det, npprepar jag ännu en gång — jag kan oi blifva er eller aåson annans hustru. Eira böner endast plåga mig och jag bönfaller, lemna mig nu ensam. Han var för mycket gentleman att längre vara enträgen; med en djup, vördnadsfall bugning aflägsnade kan sig. Han upplyttade dörrdraperiet och kterinträdde i dex briljant upplysta balsalongen; Sabretasche stod ensam med den qvinna han älskade, Han utsträckte sina armar och framhvi: skade bäfvande hennes namn — detta namn, som under stridens tumult, vid kanonernas dån, i faror och sorg, i ensamhet och mörker, ständigt legat på hans läppar. Hon spratt till, vände sig om och störtade med ot qväfdt skri till bans bröst. kbterseendets öfverväldigande sällhet glömde de alit, utom att de äter voro till sammans — han kände ånyo hennes hjerta klappa emot sitt — hon var sluten intill den, för hvars räddning undan död och fafor så otaliga böner ur hennes varma. trofasta sinne stigit till Allfaders tron, Låtom oss icke dröja vid deras återseende; af sådan salighet egår jorden, så föga; hvad li som finnes deraf, är för heligt att ens med ; ord vidröras, Såsom efter en dröm, der vi åter lefva tillsammans med de kära vi en gång för alla förlorat, så vaknade de till visshet om, att de återsett hvarandra endast för att Änyo skiljas — att ögonblickets lycka blott skulle göra det kommandes sorg och saknad ä mycket mer h bitter. Lidagdets gb aäytraden dv liga sköldropoa för en