Sedan trenne år har icke något sammanträde i franska nationalförsamlingen varit motsedt med så mycken spänning som mötet förliden onsdag, då Lucien Brun skulle framställa sin interpellation om Unions indragning. Ofantliga folkmassor voro samlade vid Saint Lszare-bangården, men ingenting förekom dock, som kunde gifva po lisen anledning attingripa. Emellertid voro trupperna konsignerade i närliggande kaserder och artilleri färdigt att när som helst utrycka. Då Thiers infann sig på bangården, mottogs han på det mest sympatetiska sätt och hela folkmassan blottade hufvudet, då store statsmannen framskred till sin kup. I nationalförsamlingens sal var samlad en större åhörarmängd än någonsin. Värmen var tropisk, luften gväfvande, men ingenting kunde lägga band på publikens feberaktiga uyfikenhet. Framför allt förmådde iugenting hämma den obehagliga och retsamma nyfikenheten hos damerna, hvilka gjort Versailles till sin tillflyktsort och som nader de allvarligaste förvecklingar och de största bekymmer hos landet blott äro måna om att få visa sina öfverdrifna toiletter på församlingens åhörarbänkar, af hvilka de apptags lejonparten. KL 2.30 uppstiger Lucien Brun i tribuoven. Redan i första början af sitt tal förklarar han, att Union blifvit straffad, derför att dea offentliggjort erefvens af Chambord manifest, Tillåt mig, säger han, att noppläsa det som brottsligt ansedda dokamentet (talrika och bullersamma protester från alla sidor). Det ligger mig om hjertat att få granska denna beundransvärda adress.o Efter denna ytterst fyndiga förklaring uppläser han manifestet. Den djupaste tystnad uppstår i församlingen. Hvart enda öga är fäst på tribanen; och i en kammare, der pretendenten knappt förfogar öfver 80 röster, uppläser en af hans anhängare denna pockande och högdragna skrifvelae, som hotar alla Frankrikes folkliga institutioner och som dagen derefter, tack vare denna list, skall i sin helhet läsas i Journal officiel. Efter att ha uppläst manifestet, söker Lurien. Brun ådagalägga, att det var ensamt let, som förmådde regeringen att suspendera Union dagen efter dess offentliggörande. Han sade: Regeringen kunde icke vara i ovisshet omden förolämpning, den skulle tillfoga ett ansenligt parti utiförsamlingen, hviket hon hade, icke artiga vänner, utan uppriktiga vänner (ironiskt skratt från venstern och eentrerna). I påstån, att Union sedan fem dagar iakttagit en fiendtlig bäll ning. Hvarför väntaden I icke ytterligare tre dagar? Emedan I önskaden att rikta ett hugg mot manifestet. Landetskulle ha gillat uppskofvet, ty det gifves känslor at vördnad, som ej få förbises och hvilkas försummande återfaller på upphofsmännen sjelfva. I ssden för några dagar sedan, att I höllen utkik åt alla håll. Den 16 Mars illäten I emellertid ett manifest, hvilket kommit öfver Kanalen, att offentliggöras. Derefter hänsyftande på de tidningar, som förordat en statskupp till förmän för marskalken, utropar talaren: T fästea ingen uppmärksamhet vid skrifvelser, i hvilka sales, hvad som endast säges i tider af stor lycka: Lagen, det är han, hvarmed man an spelade på marskalken, At allt öfverseende upphör den dag, då manifestet offentliggöres, beror derpå, att I söktan komma ät och skymfa oss. Hvad jag tilivitar er, är att velat intaga kammarens plats genom ati gifva voteriogen af den 20 Nov. en bety lelse, som den icke inzaebär, och genom att afhugga en knut, som ännu befinner sig i örsamlingens händer (Högljudt och långvarigt bifall från högern). Hvad kammaren har gjort, kan den omintetgöra (protester från vensterp). Om vi icke fäste något afseende rid denna oerhörda skymf, skulle vi ha förorat mycket af den aktning, hvarmed I iedren oss. (Bravo!) Tron I, att vi skulie a röstat för en makt, som fjottrar oss i ratal och gör allt utom monarkien definiiv? Vi äro berättigade, att föreslä mojarkien. Hvad skulle hända, om värt förlag finge en majoritet här? Konungen kille konfrontera marskalken, de skulle åda konfrontera församlingen och alla tre kulle handla under historiens ögon. Tron , att voteringen af den 20 November skulle indra konusgen att bestiga tbronen? (Ling ariga bifallsrop från högern). År äro en agatell i en nations lif. Eu dag skall det li nödvändigt att bereda nationen ett minra efemeriskt öde och ett vidsträcktare ch mer uppmuntrande perspektiv. I skolen ä skrifva en sida af historion. I skolen emföra det förflutna och det närvarande ch I skolen ihågkomma, att en frauek moarki kan gifva er allianser, som icke en Hfällig regsring förmår åstadkomma. (Tre: aldiga bifallsrop från högern). I ett elegant föredrag påminde inrikermiistern Fourtou högern, att landet anförtrott rankrikes sociala säkerhet åt marskalken ch att det vore regeringens skyldighet tt skydda hans makt. Det vore olämpligt tt tillvita henne öfverseenda med vissa artier på en tid, då hon läte anställa husisitationer och avhängiggöra en vigtig rätgång; då hon hindrade kolporteringen af alet af den 16 Mars och af de fotografier, om ledsagade det, samt uppmanade prefek arne att gå strängt till väga med de raikala komitterna. (Ironiska bifallsyttrinar frön venstern.) Hvad manifestet anår, vore ban gripen af sorg. (Ironiskt skratt.) Ingen, sade hav, vördar mer än jag det rofulla franska huset, hvars värdige chef refven af Chambord är (Nytt skratt). Hade ans manifest varit stälit tillen vän, skulle i kunnat tolerera det; men stäldt till naionen och offentiiggjordt i början af en idning, kunde vi det-ej. (Atbrott från höerp). Ministeren har försvarat den natioella saken, som åeptennatet försvarar inir Europa, och hvad som än inträffar, kall marskalken fullfölja sitt ärofulla verk, im I dementeren oss, skolen I förstöra ert set verk, hvilvet vi försvara och I skolen