Aftonbladet – 11 juli 1874, sida 3

han sig mången gång den frågan: hvem är jag, att jag skulle sätta mig till doms öfver henue eller någon annan? Dessa tvenne års uttänjda lidanden lärde de Vigne bvad bela hans föregående lit ej knopnat, nemligen att älska, icke allenast för sig sjelf, utan rent, ädelt och oegennytiigt. Den osärbare, som gndalikt gått orkadd ur hvarje strid och af ingen kula blifvit träffad, af intet svärdsbugg sårad, var dock u:sedd att, fastän ej på slagfältet, ställas arsigte mot ansigte med döden, ty i Konstantinopel manades han ut till en hård en vig med den bittraste af alla våra fiender — koleran. För honom blet det likväl erdast touch and go-, ty hans utomordentligt sunda kropp och oförderfvade krafter räddade honom underbarligen ur dödens armar. Lanciererna inskeppade sig dock till Eng land utan honom; jag begärde och erhöll permission att stanna. Jag skulle hellre tagit afsked, än blifvit tvungen att lemna honom i dessa ömkliga sjukdomsnästen, der den friskaste ej behöfver dväljas länge, förr än han kastas på plågobädden. Någonting orenligare och mera afskyvärdt, än alla dessa allmänna inrättningar i Krim kan man icke tänka sig. Äfven Sabretasehe erbjöd sig med den största beredvillighet att stanna. Nej, nej, res till England! hviskade de Vigne med matt stämma; inom kort hoppas jag få komma efter. Du skulle göra mig en mycket större tjenst, om du ville i all tysthet försöka taga reda på — Pr Han afbröt sig, han kunde icke utan den största ansträngning, uitsla bennes namn, Sabretasche lutade sig öfver honom och hviskade milit, aildeles intill hans öra: Alma Tressillian