duellant ni än är, aftvinga er upprättelse för ert kränkande uppträdande mot er syster. At hvad vigt är hennes giftermål för er, då ni vill. tvinga henne till en förening, som hennes eget ädla hjerta förbjuder henne att ingå? Prins Carl skulle blygas öfver en sådan sakförare. Gå, gå och träd aldrig inför er systers ögon, förrän ni kommer att bedja henne om tillgift för edra omenskliga ord och neiriga hotelser. Alma talade med den högsta grad af kraft och värma; hon var i all sin värdighet lik en rättvisans gudinna och hvarje hennes Jord bragte skammens rodnad allt högre på den unge mannens kinder. Han glömde hennes beroende ställning i huset och afbröt henne ej med ett försök till svar. Hän lemnade långsamt rummet, mumlande någonting om sin stora vänskap för Wallenstein — Violets olycksaliga böjelse — hans mening att endast skrämma benne och derigenom bringa henne till förnuft, ingenting annat naturligtvis. Härmed gick han at, och Violet upplyfte sitt bleka, sorgsna ansigte. Alma! Jag har inte glömt dina begrepp om troheten. Det leende, med hvilket hon yttrade detta, trängde Alma till hjertat och hon såg upp med en blick, som för Violet syntes vara en engels löften och profetior för framtiden. För dem, som äro så trogna, skall lönen slutligen komma. Violet log matt med ännu skälfvande läppar, reste sig och lemnade tyst rummet. Då grep Alma med andlös itfver den tidning, Rashbrooke gqvarlemnat på bordet — hans ord: Lanciererna äro nu hemförlofvade, ljödo fortfarande i hennes öron. (Farts.)