Vietor Hugos nyaste roman. IV. Bristen på naturlighet är ej det enda, sov ekämmer de lyckligaste episoderna i Hagos Quatre-vingt-treize. Ea annan orsak till den köld, man erfar, är den id, som till ea början blott skymtas svagt, mes som sida för sida framträder tydligare, nem ligen idn om författarens kandidatur till de högsta revolutionära embeter. Jag anmärkte nyss, att han mycket väl har kunnat tänka på sig sjelf, då han tecknade Ci monrdains ideala porträtt och lät i ett hemlighets!ullt fjerran framskymta Evecheas idealiska församling; men nu, sedan jag läst Gauvainos historia till slutet, är det ej längre on gissning jag framställer; jag käaner, att romanen är ett manifest — ett oerhördt manifest, för att tala med skalden, och att i detta manifest är Gauvains gestalt, den tankfolle Gauvain, som är Cimourdain öf verlägsen i humanitet, den senaste personifikationen af Victor Hugo. De författare, som förherrliga franska re volutionen, fästa sig nästan alltid vid en man, för att beteckna sin synpunkt och för att visa hur långt de gå, Det finnes de som stanna vid Mirabesu eller Vergnuiand, de som följa Danton, de som gå ända till Robessierre, de som tycka bäst om Ana ehargsis Cloots, de som icke rygga tillbaka för Marat, Hebert eller Jacques Roux, ordföranden i de ursinnigas klubb, Victor Hago fäster sig vid Cimourdain och Gatvain, först vid Cimourdain, som represente rar den absoluta revolutionen, sedan vid Ganvain, som representerar den absoluta bumaniteten. Meilan det abroluta af dessa båda slag har han tvekat, icke alldeles som hans hjelte, men han har dock tvekat. Den strid, som skälen från båda sidorna utkämpå i Gauvains själ, uttrycker i en idealisk ferm den revolntionäre skaldens obaslutsamhet eller snarare hans beräkning, som söker sig en dsfinitiv ställning bland partierna. Skall han, som Cimourdain, vara för dez obevekliga revolutionen? Skall han vara för menskligheten som Gauvair? Man anar, att det är nägot af honom sjelf. då mar hör honom ropa: Hvilket slagfält är icke menniskan! Vi äro -öfverlemnade åt dessa gudar, åt dessa vidunder, åt dessa jättar — vära tankar. Ofta trampa desss kämpar vår själ i stoftei, Man är blott benägen att, i stället för orden slagfält och strid, använda orden politik och beräkning. Deana misstanke -om en personlig beräkning hos skalden, denna tanke: på ena kandidatur för framtiden, stör på ett pinsamt sätt läsarens tankegång. Här är det anledning att säga likasom i Augiers komedi: Detta åstadkommer en rysnpiog,. Visserligen stär Gauvain högt öfver Cimourdain, men hvad har han i sjelfva verket gjor:? Hvad har ban uträttat? I hvad fall har ban omdanat det revolutionära systemet? Han har uppoffrat sig, det är alltsammans: ett hjaltemoadigt och onyttigt offer. Om det någonsin komme en Gauvain i spetsen för en social revolution, skulle han icke kunna hålla sig qvar i tjugufyra timmar; Cimourdain, hans lärare, skall låta guilotinera honom, och han sjelf skall, gripen at fasa, söka sin tillflykt i sjeltmord. Detta är det framåt skridaade, som blifvit lofvadt oss! 8e der det sätt, hvarpå författaren af Quatre Vingt treize tycker sig ha bevisat, att öfver konungadömet, öfver revolutionerna, öfver de jordiska frågorna stå menniskosjälens oändliga medkänsla, det beskydd de starka äro skyldiga de svaga, den räddning som de hvilka äro räddade, äro skyldiga de förlorade, den faderlighet som alla åldringar äro skyldiga alia barn. Det arbete, som vi nu granskat, med sina tre delar och fjorton böcker, utgör sjelf blott en del af en stor episk dikt, hvarest efter inbördes kriget skildras kriget med utlandet och som skall sluta med -en apeteos af Paris och Frankrike. Det är dessa samlade berättelser, som bära titeln Quatre Vingt-treize, Man har sett, huru Victor Hugo på flere ställen i sin bok har framställt tanken om e:t visst moraliskt framåtskridande och man har också sett, hurn han realiserat sitt löfte. Gent emot en skald med en så stolt häll. ning och-en så fast vilja har kritiken intet räd att gifva; den kan blott framstä!la önskningar, Må det derför vara oss tillåtet att önska Victor Hago nya framsteg, nya bemödsndåen, bättre ledda och verksammare bemödanden. Må han bättre fatta hvad ordet ansvarighet betyder i tider, som de nuvarande. Mä han i sitt bedömande af re volutionen frigöra fig från sagans orimligheter! Må han alltid och öfver allt respek: tera detta det moraliska medvetandets epsama ljus, detta lilla ljus, så svagt, så flämtande, hvarom Miehelet en gäng talade sill oss, Jag skall ej återkomma till de rent literära betraktelserna; det skulle dock för en dylik artist, för en sådan mästare i formen, för en man som fordom förvånade sina läsare med sina ingifvelsers bilder, genom nyheterna i sin poesi och sin prosa, det skulle dock finnas, säger jag, ett ofelbart medel att slå menskligheten med öfverraskniog, att Äter bereda dem njutningen af det oväntade, att för dess ögon utbreda en oväntad skatt af hjelpkällor; och hvilket är detta medel? Victor Hugo, som i sin QuatreVingt-treize med rätta sysselsätter sig med homaniteten, må förlåta mig, om jag i all