Det var i början af April; bladknopperae på träden i Tnilerierna började veckik ut sin späda grönska och milda vindar behö. ade vårens ankomst, Alma arbstade outtröttligt för ett enda mäl. Violet hade hos mänga artister i Paris bekantgjort sin vä ninnas talang; den i förening med hennes benndrade skönhet skänkte hennes taflor mycket pris och inbringade heane stora ia: komster. Hennes rika fantasi och öfver. lägsna förmöäga att på tafvelduken lägga den i dagen tillvunno benne mången verk. lig konstkännvares uppriktiga bifall. Almas enda och uteslutande sträfrvan med allt sitt trägna arbete gällde blott att kunna skaffa sig en så stor sumwa penningar, att hon sermed kunde komma till Krim för an vinna honom tillbaka eller dö. Armab bura få äro de, som nå sitt eftersträf syfte, zom bingna sitt utstakade mäl och er öfra den drömda lyckan! Ändock lstva vi. lefva intill älderdomens sista afton. DÅ vi anropa döden, kommer han icke, då vi vilja ntestänga honom, träder ban oanmäld öfrer det fridfulla hemmets tröskel och lägger sin kalla hand på det förboppnivgsfullt klippande hjertat, sä att det för alltid stannar. Hennes summa var fulltalig. Aldrig har en girig så betraktat sina skatter, en hustu sin mans rikedomar, en fånge sitt fribetsbref eller en författare sin bjernas bä sta alster, som Alma: beskådade och räknade dessa genom hennes egna händers arbeta förvärfvade guldmynt, som skulls föra henne till de Vigne. De tusende milsn syntes henne nu en kort disiang, kär leken minskade vägen och slog bryggor öfver hafvet. Hon skulle fara till honom, trotsa allt för att återfinna bonom och: vid hans fötter svära honom sin trohet, bedyra honom att hon var bans — endast hans — och bon skulla tvinga honom till tro. Nu hade bon vunnit sitt första syfte och samlat den skatt hon under dagar och nätter arbe. tat för. Ingenting kunde längre hindra henne ifrån att hasta till honom, som hon nu under