det tåg, som nu mellan gröna ängar ochju blomsterhöljda fält vandrar den graunrisbe-li strödda vägen fram. Främst gick skarp-ie skytteföreriogens mucik-kör; derefter följdelk de bäda kistorna, barna af skarpskyitar;)å sedan den förkrossade makan och modren,ls ledd af sin älste son och omgifven afiv sina öfriga barn och sina slägtingar; d derefter en oräknelig skara af den am lidnes vänner, samtlige medlemmar afjo Aftonbladets redaktion, andra publicister, in bland hvilka märktes nästan alla hufvad-je redaktörerna af i Stockholm utkommandej? tidnivgar, medlewmar af skarpskytteföreio ningens styrelse, riksdagsmän. konstnärer 4 m, fl, Aftonbladstryckeriets samtlige arbetare och slutligen skarpskyttekären. Då processionen inkommit på den lilla fridfulla kyrkogården, der mycket folk från den kringliggande nejden var samladt, tystnade klockringningen och musiken stämde upp den herrliga psalmen 452. Sedan första versen, Jag går mot döden, hvart jag går, afsjungits, förrättades jordfästningen på öfligt sätt af kyrkoherden i Huddinge, J. P. Lind, hvarefter den kyrkliga delen af akten afslöts med nämnda psalms sista vers: Jag går till himlen, hvart jag gär. En gri pande, andaktsfull tystnad inträdde för en stund, hvarefter rektor Siljeström framträdde till grafven, der han höll följande tal: Hura man än må döma ilifvets små frbgor — det nskilda lifvets och det offentliga lifvets små frågor, vid hvilkas afgörande den ter lilla klokheten, som med sjelfbehag kallar sig praktisk, så gerna spelar hbufvudrollen, så är det likväl i de stora frågorna — dessa frågor, som äro bestämmande för su menniskas eller ett folks öden — endast ida ech hjertaft, som i sann mening äro vraktiska, som ensamma äroiständ att fiara de rätta utvägarne och att uppnå det äsyftade målet. Det är idens och hjertats män, som utkämpa striderna: det är de, som vinna segratne, om än för mången segren icke köpes för bättre pris än att de sjellva, såsom ot fer för sanningen, krossas nuder segervag nen. En idss och hjertats man var i ran ning August Sohlman, mes blef genom den kraft och den instinktiika klarsynthet, som en lefvande id i förening med ew varmt hjerta alstrar, ett mäktigt redskap vid genomförandet af minga stora bandlingar i värt offentliga lif, Jag kan i detfallet icke nadgå att särskildt vidröra ett par exempel, ehuru desamma redan förnt flerfaldigt varit omnämnda och äro för alla väl bekanta; emedan det ligger mig om hjertat att ge nom dessa stora exempels talande kraft vid Sohlmans graf häfda idens och hjertats rätt i det offentliga lifvet. ) Iogen skall i sjelfva verket kunna utan beundran och tacksamhet erinra gig det sätt, på hvilket han, såsom ledare sf ett icfy telseriks publicistiskt organ, behandlade represeatationstrågan under tiden närmast före dess slutliga afgörande — en behandling, som, vare sig att man betraktar bevisninoens styrka och mångsidighet, eller framställningens måtta, dock i förening med den kraft och det allvar, som icke fingo saknas, eller åen aldrig tröstnande ihärdigheten torde söka sin like i vår offentliga diskussion och utan allt tvifvel i en högst väsentlig grad bidrog till den utgkng frågan omsider erböll. Och om än, för att nämna ett snuat exTempel, gtundens klokskap kanske icke vill kännas vid de skandinaviska sträfvandeva, i den vidsträckta mening Soblman tog desamma, så torde man dock kuana säga. att äfven denna fråga, uti denna sin vidsträcktaste mening, ännu väntar på framtidens dom. Och ett är, emell ertid säkert: att om vi i detta ögonblick kuvna glädja oss Ät en ned oförmodad hastighet inträdd innerligare förening med vårt brödrafolk norrmännen — denna omätliga garanti för nordens, för Sve riges politiska lugn och trygghet — så hafva vi derför väsentligen satt tacka denna skandinaviska id, som, genom att uppställa et TÅ högre; ett allmänt wål för de nordiska Da tiorerra, så verksamt bidragit attrensa oxndan eler oskadliggöra dessa små, asla trätofrön, som sk begärligt velat västla in sig uti unionens angelägenketer, till att störa det paturliga förbållandet mellan dessa kärpfriska och högsianade folk, likasom de lägsta växternainaturen smyga utefter våra granitbergs sidor, eller klänga sig fast vid ekens och furans stammar. För hvad vii detta fall vännit stå vi i eo oförgätlig tacksam hetsskuld till denna ungdem, med Sohlman såxom banErförare, hvilken, ledd at en-stor id och af hjertats varma hänförelse, under några få år uträttat mer, än gränade statsmän med a!l sin beräknande klokhet förmått aträtta under ärticnder. Nordens och fäderneslaudets frihet och sjelfständigbet, se der det stora mäl; kt hvilket Sohlman, med. pennan och med musköten, egnade sina bästa krafter; och må den dag aldrig randas, då lett sådant lefnademäl skall ringaktas eller icke anses eftersträfvansvärdt af Sveriges söner! Det vore att genomgå kela vår senare ut vecklisgshistoria, om jag skulle uppräkna alla de vigtiga frågor, till hvilkas utredan de och lösning på ett tidsenligt och värdig: sätt Sohlman så väsentligt bidragit; ty det fauns intet föremål, som afsåg mensklighetens och fäderneslandets högsta och heligaste intressen, hvilket han ej med kärlek fattade; och ingen skall kunna annat ä känna, att han i högsta grad verksamt bi dragit till de fremsteg vi i det fallet reias lyckats göra. -Men vanns icke framgång eller vanns den icke till en sädan grad, som han önskat, så blickade han med ugn förtröstan hän mot framtiden och ett kommande slägte. Till ungdomen stod hans hopp. Har älskade ungdomen, och med förkärlek omfattade han allt, som rörde uzgdomen och dese bildande till goda menniskor och goda medborgare. Han visste af erfarenhet. hvad unrgdomssinnet har att betyda i en nations nivecklingslif. SjeÄlf var ban ända till sitt yttersta ungdomlig i sinnet, och älskade