Aftonbladet – 9 juli 1874, sida 3

väst, SSM staMiar, denna dörr, som öppnad, lenna väräskusvärd, som kommer ut, äro visserligen ingenting; men man känner gig iock lycklig att ex gång träffa på något onkelt, man andas ut, Ban känner sitt bröst lättadt, man tänker på början till ett kavitel i Walter Scott eller vå em duk af Wouverman. Det nöje man erfar af denna detalj, denna onekligen mycket obetydliga detalj, med hvilken skalden icke har pågon afsigt, utgör den mest betecknande förkastelsedom af dess orimligheter. Stilen likasom tanken framträda i atletiska former och attituder; stolta själars bjeltemod är ofantligt, fattigt folks dumhet är ofantlig. Får 5å för revolutionsmännens vildbef, sillsammans med en öfverdrifsom passar wv 1 ten karakteristik; men då allt är ofantligt, blir allt ett virrvarr. Det finnes icke längre okgon proportion, nägod gräns, någor 8anping. Man igenkänner hvarken nataren eller merniskan; det är ett slags kaos. Vill man ba ett riktigt slående bevis för hvad vi nu sagt, så hafva vi här ett exempel; som är hemtadt från ett af de ntmärktaste partierna i taflan. Obestridligen har Vietor Hugo haft en god ingitvelse, då van i episoden med mor Fiechard framställer det simpla folket såsom vordet en blodig lekboll för revoludionerna. Stackars Michelle Ficchard! Man har dödat hennes man och man skall döda hennes barn. För hvem? För hvad? Hon vet det ej. Hon utgör ex trogen bild af de mänga anspråkelösa och oskyldiga menniskor, som blifvit krossade under rilcerna, sedan brottsliga händer hafva skakat statsbyggnaden. Drifven af on känsla af himanitet, som hedrar honom, ehuru han kanske icke gjort klart för sig hela vidden af berättelsens betydelse, har Vietor Hugo gjort en skildring, som innehåller en förfärlig beskyllning mot revolutionsmännen. Förgäfves framställer han, att de blå antego sig de tre barnen, förgäfves beslutarhan att de skola omkomma ge vom en Vendes nedrighet, det intryck, som återstår, den.bild som slutligen framträder ur den hiskliga historias vexlingar, är denna: folket, det verkliga folket, det idoga och haderliga folket, krossas till fördel för ett fåtal ärelystna. Humanum paucis vi vit genus, såsom en romersk skald på kejsarnes tid sade. Dessa pauci, om hvilka det latinska skaldestycket talar, Voro fordom tyrannerne uppifrän, en Tiberias, ei Caligula, en Nero; nu är det tyrannerne neriån, som explojtera ädla ideer till egen rdel, som cyniskt förkunna att de exploitera narrarne och som hafva detta yttrande, hvilkea man nu för tiden fattar: revolutionen är mitt yrke. Michelle Flechard är sålunda en intres sant gestalt och synnerligen uttrycksfull, genom den roll, som författaren gifvit henne. Nå väl! hör hennes klagan, då hennes tre barn äro utsatta för faran att omkomma vid tornet Gauvains brand, och säg, om det varit möjligt att göra en situation, som kunnat vara så rörande, mer löjlig. En annan skulle blott kunnat vrida sina bänder och uppgifva rop; men hon framryter ett tal och hvilket tal! Allt är ordnadt i afsigt att göra effekt; enkelheten är en enkelhet beräknad att göra effekt, dumheterna äro duniheter beräknade att göra effekt. Då mor Fl6chard yttrat, icke utan skäl, att allt hvad som försiggår i denna tid är afskyvärdt, tillägger hon som bevis derför: Jag har gått dagar och nätter, om jag också i morse samtalade med en qvinna. Längre fram gör mör Flechard antiteser, antiteser i ord och tankar, hon konstruerar hvad Pascal kallar blindfönster: Himlens hand har gifvit mig dem, helvetets hand tager dem ifrån mig. Hon slutar, med ett melodramatiskt utbrott, som om det icke är riktiet sublimt, dock är ett non plus ultra af det groteska: Hjelp! Hjelp! Ah! om de skulle dö så, skule jag döda Gud. Allt detta, dessa anspråk, dessa antiteser, detta melodramatiska buller och bång, den qvinna som skriker och som höres skrika, har Victor Hugo gjort ännu löjligare genom att underrätta oss, att här icke blott är fråga om en bondqvinna, om en bretagniska, om en varelse utan fädernesland, om en qvinna född på hemmanet Siscoignard, Az6s församling (hvilket kommer sergeanten vid Bonnet-Rouges kompani, f. d. Croix-Rouge, född vid rue du ChercheMidi, att skratta ohyggligt), utan en var relse, som blott lefver af instinkten, denna moderliga instinkt, som är gudomligt djurisk. Victor Hugo har skrifvit denna aforism för att förbereda det tal, som vi nyss undersökt: Det som gör en mor sublim, är att hon är ett slags djur. (Forts.)