Aftonbladet – 9 juli 1874, sida 3

En midvattsmessa i Nötre Dame! Hurn tryckt skulle själen vara, huru hårdnadt sinnet, för att en dylik andaktsöfaing med sin obeskrifliga högtidlighet ej skulle rycka med sig känslor och tankar! Då sängens harmoniska välljud förklingat, inträdde i den med folk fyllda kyrkan en så andlös tystnad, stt man sknuile kunnat höra den lättaste suck; alla knäböjde sida vid sida och voro försänkta i bön. Ibland de andäktiga voro äfven Violet och Alma, men hvad var väl kyrkan, platsen för dem! El digare böner hafva aldrig sväfvat öfver menniskoläppar än de, som uppstego ur de. ras bjertan, då de ensamma knäföllo vid sina bäddar eller under sömnlös natt an ropade himlen om nåd och skydd för deras fjerran vänner. 2 Då de trädde ut genom kyrkportarne och skulle stiga upp i vagnen, vände de sig båda häftigt om vid ljudet af en ihBlig röst, som straxt bredvid dem stammade: Per Carita! date la limosina per amor del Figlio di Dio! De sägo icke tiggerskans ansigte, utan hörde blott de med skälfvande röst uttalade ordep. Båda räckte ut sina hönder för at! gifva en allmosa åt den på julaftonen kan ske hungrande varelsen. Alma, som sat värmast. gaf benne några wynt, men jus som Violet sträckte fram sin gåfva rullade vagnen af. Tiggerskan säg efter dem me ett besynnerligt, så samma gäng nyfiket hätskt och elakt uttryck i sitt tärda an sigte. På toseanska dialekten mumlade hon Santa Maria! Questo sorrisv. mi fa pen sare di gli! E presagio della morte... ma.. per chi? Italienskans vilda blick och ljudet af hen nes Bekärande Oaritå! Caritå!s dröjde läng tyvar i Almas minne, nader det de rullad