till acdras onda tal om honom eller, om det onda af honom sjelf erkännes för sannivg, dä utplåna det ur minnet och utan förebräelser förlåta, att tro på bonom under aila vexlingar, i skilsmessa och nöd. under tystnad och pröfning, att helga honom hvarje själens tanke, hvarje hjertats känsla, aldrig för ett ögonblick afvika frän den absoluta kärlekens väg, hura (örnig den än må vara, att i trois af allt vänta och 1 ppasoch, äfven om lyckan alirig vinnes, dö med ett rent bjerta och en obefläckad tro — det, men ingenting mindre, kallar jag trobet. Hennes ögon flamwmade och läpparna darrade, den hängifzaste kärlek och en odödlig sorg stodo målade på det mot Violet vända, af solsn jast nu beiysta ansigtet. Violet såg på henne och suckade; hennes varma sinne och goda hjerta kände ewt innerligt deltagande för Almas, hennes så likartade öde, ty ehuru de alirig talat med hvarandra i detta ämne, anade Violet med den själfolla qvinnans aldrig svikande instinkt de Vignes och Almas ömsesidiga kärlek samt att han lemnat henne, sedan han delgifvit henne sitt olyckliga äktenskap. Hon vördade det djup af känsla och den sinnesstyrka Alma visade sig ega, då hon aldrig med ett ord förrådde den serg, hon bar på hbjertats djup. Alma älskade alltför högt den hand, som gifvit säret, att bon för någon skulle velat klaga öfver dess smärtor. Likheten i deras öden rörde Violet; -hon lutade sig ned och strök med mildt deltagande det glänsande, gyllene bär, söw färgglatt de Vigne i så starka bojor. Du bar rätt, vi måste gifva, ingenting InNare.s Dessa voro de enda ord, gom i detta ämne vexlades dem emellan, men sympatien minskedes ej af att de under tygtnadbnro sina