dare, att mångst högt domarembete betlädes af irländare och att den nuvarande lor.t kanslern Af irländare. På ett annar framstäldt klagomäl, stt Irland ofta ställes un3er repressivlagar och äfven nu står unpder undantagslagar, tillåter jag mig an märka, att majoriteten af irländare icke afpifvit Hågon protest mot dessa Jagar. Ett ytterligare skäl var den förra hungersnöden och befolkningens minskning genom utverdriogen. Det har dock icke lyckats någon att framställa bevis för, att detta kan läggas något riksparlament till last eller afbjelpas genom något särskildt irländskt parlament. Och ytterligare eti skäl, sannojikt bufvadskälet, lyder, att Irland ville se ert slut på sitt förtryck. Den envishet, med HKvilken irländarne: fortfarande framställa sig för verlden som en förtryekt stam, är verkligen utomordentlig. Det har alliid förefallit mig märkligt, att ett med så mye ket förstånd, känsla ceh andra intagande egenskaper begåfvadt folk — ursäkta mig att jag Säväsder detta i abstrakt form och icke med afsesnde på enskilda personligheter — så försyndar sig mot sjelfaktningen (Allmän munterhet.) Jag bestrider, att det irländska folket är ett besegradt folk, och jag frånsäger det hvarje rättighet att med stolthet blicks sig tillbaka på sitt undexrkafvande. De ha icke blifvit mer besegrade än andra gamla nationer, i intet fall ofiare eller ens så ofta som engelsmännen. Men en. berömmer sig icke evigt öfver detia underbafvende, på sin höjd sätter ban sP ära uti, att kunna leda sina anor från Wiihelm Er öfraren. Äfven irländarue underkufvades af sormanderha och i en senare tid af Oliver Cromwell, men båda delarze skedde, sedar England drabbats a!samma öde (Munterhet). Båda nationerna befinna sig sölanda med afseende på deras historia på samma ståndpunkt. Till all lycka lefva vi uti en tid, hvilken icke lägger i dagen någor större elier vidskeplig värdnad för historien, ja icke ens för en större kännedom i henne..Som bekant förkastades förslaget nied 458 röster mot 61 och Butt skall nu icke förräm om ett är åter kunna framställa sin motion. De händelser i baierska landtdggen, hvilka vi för ett par dagar sedan omnämur de, sysselsätta lifligt den politiska verldens oppmärksamhet i Berlin. Den officiösa. pressen, som med skäligen dåligt lynne skärskädar de meniogsstämningar Bom f:amträda i Baiern,lofordar dock ministern Lutz liberala sinnelag och politiska talang. Ham lyckönekar honom icke blott till att ha utgått segrande ur en så ytterst farlig pröfning, utan äfven till att ha spridt förvirring och splittring i motståndarues nyligen så eniga led. Hädanefter — säger Norddeutsche Allgemeine Zeitung — skola icke epiteten båiersk fosterlandsvän och ultrar montan vara likbetydande. Den närvarane de situationen utgör början till slutet på denna vidunderliga allians och en borgen för en bättre framtid. Hela verlden bör medgifva, att Baiern, dess konung så väl som dess folk, aldrig slätt så högt i Earopatg ahtning aom sedan 1870. Den ministeriella tidningen har verkligen skäl att lycksoska sig ötver utgången af striden mellam det baierska kabinettet och oppositionen. Kabinettets konsolidation är i sjelfva Verket ytterst fördelaktig för Tysklands allmänra politik; deu skall nemligen undanvödja farhögan för, avt Baieru genom en partikolaristisk höllnicg skall hindra de stora reformerna på lagstiftningens område, hvilka stå på dagorduingen i tyska riks I dagen.