STÖÖKHOLM den 9 Jwi. J. å August Sohlman. Gunnar Sohlman, Du mörka djup, som menskofröjder söfver, Säg hvi du göt din hemska bölja öfver De käras stöd, hvad stoltast hemmet såg; Da falska våg! Du vreda vind, som brusar öfver fjärden! Du barnet tog, som föga sett af verlden, Du blskte mannens helsofuila kind, Du vreda vind! Och faran föll och telningen tillika, Det späda bröstet qväfdes och det rika, Och femti år och tio bergats der Som til ej är. Men minvet hviskar: o, hör upp att klaga! Hans själ var värd af rordess hjeltesaga, Och för din ära stod hans sjöl i brand, O fosterland! Må skilda domar gå från skilda läger! Må tankar skifta! SMcen vårt hjerta säger: För nordens sak han stred med manlig arm Och eldad barm. Han vägde ej med krämarvigt al!enast Hvad svenska sinnen ega bäst och ronpast; Vår odlings helgd, vårt fria sjalfförsvar Hans sträfvan var. ; Och derför heder öfvar detta ninne! Sof ljuft i kullen, slamra tryggt derinne! Vid sidan af ditt barn, fråa vågors sirid Sof ut i frid! Men hvad skall trösta makan, som står åter, Och denna ljufva syskonrad, som gräter, I sorgens pat: en häck af rosor amå Med dagg uppå? Blott En det kan. Jag vill en krans blott biada, En ringa krans, och rusdt om stezen linda; At vattevliljor och cypress den är: Den vissne der! Och jag vill sjunga: hvilan nu är bunnen Och stormen slut och faran öfvervunnen, Landkäaning gifven af det fasta land, Af löftets strand. Och jag vill sjunga: djup, som sorgen söfver: Du har dem vaggat mildt och vänligt öfver Till fridens hem, som dödlig blick ej såg! Du lugna våg!