Aftonbladet – 8 juli 1874, sida 3

de utländska storheterna intog österrikaren prins Carl af Wallenstein-Sledlitz en framstående plats. Han egde en lång, ståtlig figur, ett par de klaraste blåa ögon, tentonslägtens ljusa här och var i få ord en man, med endast tvenne passioner, den ena för belles tailles, den andra för gros jeu. Kejsarinnan hade nyss vexlat några enstafviga ord med honom och han stod nu lutad mot väggen i ett af de andra mottagningsrummen, kritiskt beundrande den strålande hertiginnan dAlbe; plötsligt fästes hans blick uppmärksamt på ett ansigte, som han förut icke sett, och han vände sig till en ung man vid britiska legationen med frågan hyem hon var. . : Sedan han blifvit upplyst derom, for tsatte an: Hvarföre har jag aldrig sett henne förr? Emedan hon är kär i en gift man, som nu är på Krim, Endast för min mors skull följer hon någon gång med ut i societeten. En gift man! — Presentera mig för henne, Rushbrooke Molymux förestälde prins Wallenstein för sin syster, och de djerfva teutonögonen fästes i otvetydig beundran på Violets så tilltalande, sköna ansigte och den behagfulla, smärta figuren — något öfverträffande hade han aldrig sett. En tillfällig betraktare skulle säkerligen icke fannit Violet mindre vacker nu än förr, ehuru ögats strålglans nu mera icke talade om en så sprittande glädtighet och läpparnes 1eende förlorat sin omedvetna tjusning. Förändringen var dock icke större; vid hennes år sätter sorgen ej sin prägel på anletsdragen, den ger dem snarare ett ännu mer förklaradt uttryck, och som Violet afskydde allt medlidande och ännu mer att höra något klander öfver sitt björtas idol, npphjöd