Aftonbladet – 8 juli 1874, sida 3

Den en gång så klara, strålande blicken brusten, själen flydd ur stoftbyddan — hyvårt? Hvem vet det? De Vigne böjde sig i stum sorg öfver den halmbädd, der en af Englands bästa och tappraste söner nu låg stelnad i dödens famn; strida, varma tårar droppade ned på den kalla pannan och de insjuankna dragen, som aldrig mer skulle upplysas af ett vänskapens leende, Jag höll honom så kär, mumlade de Vigne, men sädant är alltid mitt öde! min mor — Alma — Curly — alla förlorade och ingen barmhertig kula vill träffa mig. I egna armar bar de Vigne Curly ut ur detta plågornas och dödens hemvist. Vi begrofyo honom med all honneur, som här kunde skänkas den tappre, sitt fädernesland så hängifne, soldaten och prydde hans graf med ett enkelt, hvitt, hans namn bärande kors, ett sådant, hvaraf Krims dalar och kullar under dessa tvenne år blefvo så full planterade. Vi lemnade honom i sin fjerran grift. England, som han i sin dödsminut med så varmt sinne erinrade sig, har längesedan glömt honom, lik mången annan hjelfe, som funnit sin graf i Spaniens jord, under .tropikernas sol, på Waterloos gyllene fält, eller bland Cathcarts steniga kullar. Det land för hvilket han föll, hörde knappast hans namn, ännu mindre hans öde. Frid öfver alla de hjeltars stoft, som multnat i fjerran och glömda grafvar! ELFTE KAPITLET. Huru obeständigheten förklaras som en dygd. Det gafs en bal i Tnilerierna. I dessa lysande salar, som sett så många dynastier, så många, hvarandra i lyx öfverbjudande generationer, var, alliansen till ära, hela den engelska elitkåren församlad, Ibland