Aftonbladet – 7 juli 1874, sida 3

styrka lemnade rum för dödens välde. Så förgieks han af brist på den vård och bjelp, som ingen skulle vägrat den uslaste tiggare. Är staden tagen? frågade han ånyo med låg och nästan ohörbar röst. Ja, de hafva lemnat den åt oss, svarade de Vigne. Det gör mig glad, sade Curly drömmande, England segrar alltid, det har ännu aldrig lidit nederlag, eller hur? Jag skulle vilja kämpa ännu en gång för dess ära, men det får jag aldrig, gamle kamrat; mina stunder äro räknade och snart är timglaset utrum net, sade han, under det hela hans varelse genomilades af en rysning, som innefattade tallösa qval. Säg min mor att jag dör fallkomligt nöjd och lugn. Uppmana henne att inte sörja mig, jag har tänkt ofta, myc: ket ofta på henne — bed min far, om han älskat mig, att bli vänligare mot Gastaf — Gustaf var en god och snäll gosse, fastän vi gjorde narr af honom. Curly tystnade; ehura långsamt och matt han talat, blef honom ansträngningen likväl för stor; den för tre dagar sedan i manlig skönbet och styrka så väldige unge mannen, låg nu svag som ett litet barn. hjelplös som en förlamad gubbe, likt ett vagt vid roten nedhugget cederträd, ämnadt att kastas på det offerbäl, som tändes: till segrarens ära. synen af detta så tåligt uthärdade dödsarbete skakade de Vignes starka nerver till det yttersta. bc (Forts)