Aftonbladet – 4 juli 1874, sida 3

tordes tysta med upplysandet om sanningen och ej ville lugna med en falsk förhoppning. Alma, ännu för svag att redigt kunna återkalla det förflutna i sitt minne, vände sig då mot väggen och gret — gret som bade hon velat dränka sina qval i tårar, myftade sig till maktlöshet och föll i slummer med fruktansvärdt ökad feber. På detta sätt blir hon ej frisk, sade Montressor bekymrad, att hans seger öfver iöden nu höll på att vända sig till ett nederlag. Hvem är denne major de Vigne? Förbannadt dumt att han just nn, då han bäst behöfdes, skall vara borta. Var miss Tressillian förlofvad med honom? Inte som jag vet, svarade miss Russel, högeligen brydd så snart detta ämne kom på tal, men ser ni, doktor Montressor, hon är af ett mycket lifligt temperament och har lefvat ett tyst och enligt lif alltsedan bon återkom till Englsnd; major ae Vigne var en af hennes morfars bästa vänner och har alltid visst Alma mycken vänlighet, men äfven om han nu vore i England, skulle jag knappast anse det rätt... Rätt, återtog Montressor, med ett leende åt den goda guvernantens öfverdrifna försigtighet; mina bästa miss Russel! Vi läkare hafva inga konventionella betänkligheter, då det gäller att rädda ett menniskolif. Hvarhelst msjor de Vigne funnes i detta land, skulle jag kalla honom hit, för att med sin äsyn lugna vår patient. Tårar och snyftningar äro ingen balsam för det sjuka bjertat, oro och längtan ingalunda stärkande medel för de nedsatta krafterna. Biifva vi ej i stånd att lugna själen, kunna vi ej göra mirakel med kroppen. En häftig sorg vore vida bättre än denna dystra letargi; ingen vet hvart den kan leda. Jag mäste melleriid berätta benrne att han är på Krim. sHvem är det ni så mycket önskar se? frågade Montressor mildt, då han påföljande morgon besökte Alma och fann henne i samma oroande maktlöshet med färglösa kinder och slocknande blick.