Aftonbladet – 3 juli 1874, sida 3

jag att hon ännu lefver. Om hon komme) sig igen, så blir hon nog sjuk i flera månader och det är ej lätt för fattigt folk som vi att sköta en så fin lady. Kunna vi icke taga henne bem till oas. jag är säker om att mamma tillåter det säg miss Russel? sade den äldsta af de båda flickorna, Jag skall först se på den stacksrs va relsen, sade guvernanten, hvars goda hjerta och menskovänlighet aldrig förnekade sig, då de påkallades. Hon lutade sig ned öfver den sofvande, hvars ansigte låg helt och hållet vändt mot dagen; en solstråle belyste just då de bleka dragen och med plötslig bestörtning utropade miss Russel: Alma, Alma, min Gud, hur har du kommit hit! Till barnens stora förundran, sjönk hon ned på knä bredvid den unga flickan, strök det fuktiga håret ur hennes panna, kysste ömt de dödsbleka kinderna, under det stora tårar droppade ur hennes ögon. Känner pi henne, maram? frågade skogvaktaren. Känner ni henne? ropade barnen om hvarandra i förvåning och nyfikenhet. Guvernanten kunde i sin första, smärtsamma häpnad och sitt lifiga deltagande icke svara: hon betraktade under tystnad och med stigande undran de kära lidande dragen och tycktes villrådig om hvad hen skulle taga sig till. En tung, djup suck höjde den unga fic kans bröst, hon gjorde ett fåfängt försök att vända sig, men egde dertill icke styrka: hon slog upp de stora, sköna ögonen, blic kade medvetslöst omkring sig och slöt dem Bnyo; sedan en darrning genomfarit hennos lemmar, blef hon lika orörlig som förut. Hvad skola vi göra för henne, snyftade miss Russel djupt bekymrad, ty i det hem