Aftonbladet – 3 juli 1874, sida 3

Hon låg orörlig och blek, som om lifvet redan lemnat henne; äfven om Castleton nu kommit, skulle hon ej haft makt eller sans nog att resa sig; naturen tog ut sin rätt och krafterna måste gifva vika uti den onaturliga och ojemna striden mellan själ och kropp. Nu domnade känslorna i utlidet bröst, nu somnade qvalen i döfvadt hjerta, nu stannade tankarne i sanslös hjerna och nu slumrade hon efter dagens kamp, lugnt och stilla, som hade hon hvilat i sin fridfolla bädd vid S:t Crusis, Måren kysste den hvita pannan, skogen susade sin vaggsång öfver den bleka slum. rarinnan och träden hviskade till hvarandra: Väcken henne ej!... då suckade vinden och tystnade. NIONDE KAPITLET. Mellan lif och död. Dagen randades; rådjuren uppstego från sina ljungbäddar och troppade af mot de gorlande bäckarne för att dricka; äng och skog doftade efter det uppfriskande regnet och långsamt och majestätisk trädde solen upp på molnfritt fäste. En gammal, hvithårig skogvaktare, som tillbringat hela sitt lif vid Windsorparken och betraktade den som sitt hem, vandrade med långsamma steg till sin närbelägna stuga för att äta sin frukost, då han bland träden skymtade något hvitt på marken. Han gick fram, såg Alma och tänkte genast väcka henne, men när han kom närmare och, lutad öfver henne, betraktade det sköna ansigtet, hvars slutna ögon nu voro omgifna af stora mörka ringar, då han, lyssnande till hennes andedrägt, hörde att den kort och liksom med smärta trängde fram mellan de halföppna läpparne, då tvekade han att-störa den sofvande, unga gvinnan, Af den fina, hvita, nu af rega