Aftonbladet – 1 juli 1874, sida 3

inna en svag och lättskrämd ung flicka, som hentes berättelse skulle öfverväldiga med förfäran, men hennes andra hämdplan lyckades icke så väl som den första; uppretad och hätsk, vände hon sig häftigt om och sade, med det mest infernaliska leende på sina läppar: . Ursäkta mig för mitt malplacerade medlidånde, miss Tressillian; jag trodde er vara en oskyldig och värnlös flicka, som, upplyst om sanningen, skulle kuzna räddas frön att träda på afvägar; men jag beklagar att i stället finna en näsperla, på hvilken alla varningar äro bortkastade och som förolämpar i stället att be om förlåtelse. (ntet annat motiv än menniskokärlek och leltagande har fört mig:hit, ty jag har alltör länge varit en martyr genom major de Vignes obeständighet, att den numera skulle unna såra mig. Härmed lemnade hon rummet, mera stel ch frånstötande än hon inträdt. Alma vögde fraset af hennes tjocka sidenklädning, lå hon med trotsiga steg gick öfver tröskarne utför trappau och ned genom trädgårlen. Den sinnesstyrka. som intet ögonblick den förhatliga qvinnans närvaro lemnat Alma, gaf nu vika, när hon blef ensam; un ler de bittraste snyftningar sjönk hon ned rid soffan; tärar. som aldrig förr plägat kymma hennes klara ögon, hade på senare ider rätt ofta funnit väg till dem — pasionen aktar icke hjertats flodbräddar, den iväller utan miskund våldsamt öfver dem. Tennes förut så oändliga hänförelse reageade nu, ty omåttlig glädje blir sällan varktig. Hon kunde icke tro hvad Trefusis agt henne; sunda förnuftet uppreste sig rid tanken på att det skulle vara sannt, ty mn förorättad bustru häde säkert icke anrändt sådana medel att göra sig hörd; nej, leppes. tal var lögn och vigselattesten ett edrägeri. (Forts.)