Aftonbladet – 1 juli 1874, sida 3

henne tydlig, ryckte hon ånyo bort sin hand och sade med flammande ögon: Huru vågar ni på ett sådant sätt förolämpa mig? Tror ni väl, att det finnes någon, som skulle kunna göra mig trolös emot honom? Ni är i sanning en uppriktig vän, som så törtalar honom i hans frånvaro; han skulle ae förnedra sig att använda sådana meel. Med dessa för honom så gränslöst bittra ord vände hon sig ifrån honom och gick. Under det han med förtviflad blick följde Alma, tills sista skymten at hennes hvita klädning försvann, grep han med handen så hårdt om staketet, att en spik trängde in mellan fingrarne och de började blöda. Med en kraftig viljeansträngning ryckte han sig ur denna hjertats dödsångest, kastade sig upp i sadeln och satte af i galopp. Hon hade ingen tanke, intet medlidande för Curly: kanske hon skulle haft mer, om hon vetat, att hon aldrig skulle återse detta vackra, sorgsna ansigte, som så snart skulle ligga liflöst och med brusten blick bland andra lik på det blodiga slagfältet. I den genom Curlys ord ytterligare stegrade otåligheten, satte hon sig på hvilsoffan och lutade hufvudet bekymradt i händerna, Utomordentligt liflig i alla sina intryck, blef hon som en särad lejoninna, så snart någon vågade med anmärkningar tala om de Vigne; äfven om hon sett nägra fel hos sin afgud, skulle hon förr hafva dött, än tillåtit någon opåtaldt påpeka dem. Knappast hade de sista hofslagen af Curlyshäst dött bort och det entoniga ljudet af regnet ånyo börjat plåga hennes lyssnande öra förrän hon förnam bullret af en hastigt framrullande vagn. Hon rusade upp — denna gång var hon säker att det var de Vigne — och äfven Pauline, som åf Alma lärt hans namn, ropade: sir Folko, sir Fölko! terigen sammankrympte-hennes hjerta af sviken förväntan, då hon vid grinden i stället för den hon väntat såg e:t alldeles främmande ekipage. När de Vigne någon sång åkte, körde han alltid sjelf i en lävt