Aftonbladet – 29 juni 1874, sida 3

De Vigne var oskadad. Den oskrbarex hade ännu en gång häfdat sitt rykte, ty om någon sökte död och faror, så var det väl han, men han red ut ur Balaklavas mör. dande linier lika helbregda som han kommit dit, Sabretagche blef träffad af en kula, som skrubbade hans ena skuldra — äfven åt ett dödligt sår skulle han hafva skrattat. Emellertid hade vi visat oss icke vara för fina berrar för sådant arbete. Några dagar derefter, då vi öfverskådade de slätter, der så många af våra tappra kamrater förgäfves spillt sitt lif och nu lågo till maskföda, vände sig Sabretasche med ett bittert leende till de Vigne och mig och sade i dyster ton sitt vanliga Cui bo 0? I sanning — Cui bono? Hvad gagn var vunnet för alla dessa lif? Det låg en bitter sanning i denna hans favoritsarkasm, en fråga, som de, hvilka för sina enskilda intressen sköljt Chersonesus med strömmar af blod, skulle haft svårt att begvara. Det lätta kavalleriets choque blef kallsinnigt bedömd och ansedd som en dårskap; de fallnes namn qvarstå endast i några qvinnobjertan, hvilkas enda rikedom, i såknadens armod, de äro. Vintern på Krim började — vintern 54—55. Dessa siffror äro nog att!i minnet återkalla sänslan af den skarpa, bitande vind, hvarom ingen kan göra sig begrepp, som ej på le öde stepperna framför Sebastopol del agit i öfvervintringen i tält. För tanken ippdyker åter minnet afden mörka, ofruktvara jorden med sina emellanåt frusna, nmellanåt till strömmar förvandlade vägar, le dyiga kärren, de spårlösa snöfälten, orkanen, som slungade tälten omkring och nidt i vinternatten gjorde folk ock hästar musvilia, de linga, odrägliga, mörka timnarna, gnöstormens tjut, det bläcksvarta egnet, tbder hvilket manskapet måste vada löpgrafvarne eller med alårig tröttnande lit vaka på förposterna; dessa evigt långa lagar, när under bar himmel officerarne eh folket delade samma kost och samma