Aftonbladet – 29 juni 1874, sida 3

i ögonblicket på fötter igen och sprang utal betänkande upp i sadeln på en lös häs Btrax bredvid. MHvilket vildt tumult! ÅA: allt detta minnes jag ingenting redigt mer än en ursinnig törst efter blod, ett barba riskt begär, som vid sådana tillfällen för vandlade mannen till ett vilddjur. En kuls träffade min venstra arm och krossade be net strax ofvan handleden, men jag vär omed veten om smärtan, till dess vi sprängt det ryska infanteriets fyrkanter och som agnar för vinden skingrat dem öfver slätten samt från vår choque återvändt lika segrande com skottarne och Enniskillerna från sin, Under vårt ätertåg öppnades en flanke. rande eld på oss från ett batteri på kullen bredvid, en ry fiende, som vi hvarken kun: 19 komma ät eller tysta; massor af ryska lancierer störtade sig emot vår andra flank. Shewell med det åttonde bröt sig igenom; vi gjorde front och upptogo striden, omringade, som vi snart blefvo af deras öfverlägsna antal. Det var en hård kamp, en kamp, som beströdde valplatsen med den lätta brigadens män, såsom ett åkerfält strös med ax innan kärfvarne hopbindas. Vi kunde äfven hafva huggit oss igenom, ty ler utfördes bragder af den största tapperhet, som skulle kunnat bringa det kallaste blod till svallving och den lugnaste åskålare att lifvas af beundran och vi skulle, sodte que codte, hafva trängt fram, derest cke just då, denna förfärliga salfva af kar;escher och granater, hvilken väckte hela Buröpas harm och afsky, öst ned öfver oss, nördande vän och fiende, en hämnaens helsling från de artillerister vi nyss förjagat rån deras kanoner, en usel lömskhet, som ned en evig skam stämplar czarens vigda jan r, Det, var med bittra tankar och dystra sinen som vi, återstoden af de sexhundrade, kommo åter, lemnande blomman af lätta rigaden död eller döende under de ryska kanonerna; alltsammans var öfverståndet på jugufem minuter, mindre än som fordras ill en rask steeplechase,