Aftonbladet – 25 juni 1874, sida 3

ady — som jag vårdat, när hon var ett itet barn, söft på mitt knä och burit i mi: ;a armar — Han grep henne ännu hårdare om handedep, under det orden, brutna och ångestulla, tvungo sig öfver hans läppar. Svara mig, hvad är det — hvar är hon? Tala — hör ni!Hon fortfor att i liknöjd förtviflan vagga ram och tillbaka der hon satt. Ja, ja, sir! men jag är halft ifrån mina innen. Hon är borta, min stackars unga niss. Borta — död? Dödens blekhet spred sig vid denna fråga ;fver hans eget ansigte, Han släppte sitt ag omkring hennes arm och raglade några steg tillbaka, som om en yrsel gripit honom rid den förfärliga tanken. Nej, sir, nej!s mumlade den gamla, med vänsla blott för sin egen sorg, inte död, let hade kanske varit bättre; åtminstone skulle hon vara lyckligare i sin graf, än vad hon nu blir, det arma barnet. Han andades åter och hela hans varelse larrade efter den häftiga sinnesrörelse, som letta ögonblicks tortyr medfört. Endast löden, men ingen mensklig makt kunde rycka henne ur hans armar. Hvar är hon? Tala tydligt och upphör med dessa dumma känsloutbrott, sade han till den förvirrade gamla qvinnan i en så sträng ton, att hon förskräckt svarade, under det hon med förklädssnibben torkade jårarne ur sina ögon: Ja, sir! jag skall försöka så godt jag kan att berätta er alltsammans, Hon har rest med den der fale smickraren, den usle bedragaren — hans namn har alldeles fallit mig ur minnet — de säga, att han är son till en hertig; han har på sista tiden varit så efterhängsen i sina besök och kommit bit under förevändning att köpa taflor. hvilka han likväl inte bryr sig mer om än min katt. Hon har rest med honom, sir. och han skall lika litet gifta sig med hen ne, som med mig; han skall öfverge benne