Aftonbladet – 25 juni 1874, sida 3

han aldrig behöft vänta, då han förr besökt kenne. Med en. oförklarlig känsla af sviken förväntan påskyndade han sina steg, öppnade glasdörrarne och inträdde. Der stod hennes staffi och af blommor fyllda marmorurna; den lilla hunden sof på sin matta, papegojan satt på sin prydliga ställning, en uppslagen bok och nägra halfbvissnade mossrosor lågo på den lilla hvilsoffan, färger och penslar oordnadt kringströdda på ett litet bord och här och der några ofullbordade pennritningar — men Alma fanns der icke. Intet jublande välkommen mötte honom, intet leende ansigte blickade upp emot honom, ingen melodisk stämma hviskade till honom en kärlekens helsning, intet älskande hjerta klappade mot hans. Han blickade hastigt omkring sig i det öde rummet, öppnade dörren och ropade hennes namn. Det lilla huset var ej större än att hon kunnat höra honom genom de öfriga rummen, derest hon varit der, men intet svar och inga snabba fotsteg hördes, allt var tyst och dödt som i grafven. En obeskriflig fasa grep honom; han gick fram till den lilla anspråkslösa sängkammaren, hvars dörr stod på glänt, och fick der se den gamla mrs Lee, som, med ansigtet nedlutadt och doldt i förklädet, under häftiga snyftningar satt och gret. Det är ingen meningslös fras, att hjertat kan, ifrån att klappa som hårdast, absolut stanna; det gjorde hans, då han såg den gamlas förtviflan, som jagade upp tusende 1.billningar i hans aningsdystra sinne, Då ho. hörde hans fasta steg, störtade hon upp, och med tärarne ännu sköljande de skrynkliga kinderna, utropade hon: O, sir! O, sir! Min stackars unga lady, min vackra älskling ! Hans hand grep krampaktigt om hennes arm. Min Gud! hvad har händt? Att jag någonsin skulle upplefva denna dag, klagade den gamla. Hvarför fick jag inte dö härförlnnan? Min älskade lilla