Aftonbladet – 23 juni 1874, sida 3

Nej, dyraste engel, jag tviflar inte! Det vore bättre för dig, om din kärlek vore minåre tillitsfull; min dig mera värdig, Gifve Gad, att vi hade mötts tidigare! Hon hörde icke hans sista, frammumlade ord och såg icke heller de tårar, som glimmade i hans ögon — tårar, sprungna ur hans qvalda bjertas djup — tårar af tacksamhet, sorg, samvetsförebråelser och den varmaste kärlek. Han böjde sig fram och betraktade det ljufva anletet, på hvilket den -till en så kort varaktighet förut bestämda Åyckan-tryckt sin förskönande prägel. Solen var i sin nedgång och hela naturen badade i dess purpurfloder. De silfverrvita skyarne summo i ethern och vinden hvllade på deras lätta bäddar — blommorna slöto sina kalkar omkring de skimvande daggperlorna; ängarne bemängde lufton med balsamiska ångor; föglarne sutto tysta och drömmande i de sakta snsande träden; den varma, strålande dagen lemnade rum för den Jjumma, fridfulla natten. Då aftonen breder sina skuggor och natten på sina vida vingar sänker sig öfver jorden, då manas sinnet efter dagens gBorl och buller, mödor och strid till ro och hvila; det matta ögat bloter sig och tanken, som dagen lång sträfvar och arbetat, domnar bort en stund, under det fantasien går på gästabud i årömmens ljusa salar. När menniskan någon gång andaktsfullt betraktar skapelsens oändliga mystik, stämmes hennes själ till harmoni med sig sielf och hela verlden. När den trötte dagsveorkaren efter slutadt arbete lemnar sin plog och i solnedgången kastar en blick omkring sig på den dom nande naturen, erfar han en högtidlig känsla; allt lefvande förnimmer i sådana stunder, ver eller mindre medvetet, andens närvaeg DÅ bjurtet Ar ppåylt at kärlekens