Aftonbladet – 23 juni 1874, sida 3

SS VO Mr Mycket möjligt. Jag skall i mergon sända dig mitt ja eller nej.a Han lemnade Dunbar, gick hem till sig och stängde sig inne i sitt rum; han tände sin cigarr, öppnade fönstret och blickade tankfull ut i rymden, Hans heder och kärlek voro pu i öppen fejd; midnattens högtidliga stillhet snarare ängslade än lugnade honom. Aldrig: under hela sitt lif, hvars många vexlingar dock ännu ieke satt någon fläck på hans ära, hade han varit så i appror med sig sjelf. Han hade i sina egna ögon fallit djupt från den sanningens höjd, på hvilken han trott sig stå så orubbligt fast; ban hade genom fördöljandet af sitt äktenskap, eröfrat den renaste och varmaste käriek, som någonsin blifvit honom egnad, och härför anklagade honom nu det zamvete, som, oaktadt hans många förseelser och obetänsamheter, dock alltiq förblifvit lika känsligt och ofördertvadt. Att nu öfverge henne, utan att vidare bevisa den kärlek, som så mäktigt glödde i hans sinne, det fruktade han skulle blifva döden för alla de ä!skliga förhoppaingar och den innerliga tillit, som hennes unga oerfarna hjerta hyste. Gud hjelpe henne!s mumlade han, under det han tankspridd såg ned på den tysta, mörka gatan. Jag skall blifva henne mera trogen än någon man varit sin hustru, ty hon är min hustru genom det starkaste af alla band, kärlekens; då andra kallt och håvfullt betrakta henne, skall min kärlek godtgöra heune för allt — jag skall uppgifva verlden och lefva ensamt för henne. Sedan jag nu vunnit min fagra blomma, skali jag icke spara några omsorger för att skydda henne emot lifvets stormar, Gifve Gud jag vore henne mera värdig!