Aftonbladet – 23 juni 1874, sida 3

oändliga makt, förmäler sig, i dessa qvällens heliga timmar, allt det öfversinnliga vårt sinne gömmer med en vemodsfull längtan efter något obeskrifligt, en själens heligs trånad. Som en älskare, den der motviligt skiljes från sin utkorade, så långsamt och dröjande sänkte sig dagens drott på sin bädd i vester. Några af de sista gyllene solstrå Jarne bildade en gloria omkring Almas sköna hufvud och förlänade ansigtet ett förklaradt uttryck och ögonen en underbar glans. De sutto tysta; endast genom en sakta hviskning då och då tydde de i ord sina hjertans tankar; i blick och gmekningar funno de för sin kärlek en vida vältar ligare tolk. Stundens förtrollning smög sig öfver deras sinnen; hennes armar omslöto hans hals och han tryckte upprepade kyssar på hennes hvita panna, under det han i förströdd beundran lekte med hennes långa, ringlande guldlockar. O, om Alma kunnat ana, att det hjerta, mot hvilket hon i så salig hänryckning lutade sitt hufvud, bred vid sin kärleks himmel rymde så bittra qval, så sönderslitande tankar — skulle solens godnatt till jorden och månans bleka, irrande sken, som just nu började strö sitt silfver öfver blad och blommor, kanske icke synts henne så oändliet sköna. Ännu hade han icke yppat för henne den hemska ganningen; ännu hviskade öamvetet i hans öra: du måste säga henne allt och lemna henne; ännn svarade det qvalda hjertat: jag kan icke. Stillheten omkring dem och den nästan andlösa tystnaden afbrötos hastigt af en hästs raska hofslag. Den stannade vid trädgården och de hörde huru grinden öppnades och bullersamt tillslöts. De Vigne spratt till, som bade han fruktat att kom