Aftonbladet – 23 juni 1874, sida 2

sornas blad och hafvets vågor, då, men inte förr, skall jag tälja dig min kärleks mått. Han slöt henne närmare intill sig och gjorde henne denna grymma fråga: Om jag lemnade dig nu och till exempel blef beordrad i utländsk tjenst samt dog på slagfältet, skulle du då inte snart glömma mig och finna en annan lycka? Hon ryckte häftigt till, hennes ansigte Peknade och ögonen uttryckte en onämnbar RSA Huru kan du plåga mig sk; ett dylikt skämt är hjertlöst! Jag säger ej att jag skulle dö deraf, det är em utnött fras, inte passande för en kärlek, djup och sann gom vår, Ehura Gud skall veta, att tillvaron utan dig blefve mig den tyngata börda, skulle jag dock lefva — lefva utiminnet så troget som jag skulle gjort det i lyckan, Jag vill odåla de anlag Gud nedlagt hos mig, på det att du må bli nöjd med mig; jag skall utrota minga fel för att blifva mera värd din kärlek. Om du någonsin förlorar ditt välstånd, såsom mången före dig gjort, då skall jag finna en ära uti att arbeta för dig. Att dela andras makt vore elände, att dela din fattigdom glädje. Måtte jag alltid få vara vacker i dina ögon! Men om du någonsin skulle komma att älska en annan qvinna, så säg mig det inte, men döda mig, som Alarcos sin hustru; att förlora lifvet vore ljuft mot att mista din kärlek. Om kriget kallar dig, så vill jag följa — död och faror hafva vid din sida för mig ingen fasa — och om du stupade på slagfältet, skulle jag, tills vi möttes på andra sidan grafver, dlifva min döde brudgum mera trozen äv någon qvinna varit sin lefvande, Men, o Gnd! hvarför fråga mig sål!... Du vet hurn gränslöst dig.