Aftonbladet – 23 juni 1874, sida 2

ej räkna så noga med oss, som våra likar göra det! Huru högt älskar du mig, Alma? sade han hastigt, då de sutto sig vid fönstret, han med sin arm kring hennes lif, hon med sitt hufvud lutadt mot hans bröst och ansigtet strålande af en sällhet, alltför obegränsad att få blifva varaktig. Huru högt jag älskar dig, upprepade hon med sitt skalkaktiga småleende. Säg mig först, huru många pistiller det finnes i alla dessa rosor; huru många blad på träden derute, huru många fjädrar iffåglarnes vingar dernppe. då skall jag kanske sedan säga, huru högt jag älskär dig, sir Folko. De Vigne log ät detta, Alma så liknande svar. Jag är inte längre, sir Folko, Alma! Det namnet har aldrig passat mig och jag är det ingalunda värdig. Kalla mig Granville; numera finnes ingen, som nämner mig vid detta mitt gamfa familjenamn, Granville, hviskade Alma förläget, ja, det är också ett vackert namn och jag älskar det, emedan det är ditt, men jag tycker bäst om sir Folko, ty andra hafva före Ne kallat dig Granville, men ingen sir Folko. Hennes oskyldiga tal träffade honom som ett samvetsagg; han kände sin ovilkorliga pligt att säga henne Aven, som före henne kallat honom Granville. Han afbröt henne hastigt, Du har ännu inte besvarat min fråga, huru högt du älskar mig. Hurn skulle jag kunna det, sade hon och såg upp på honom med ett ömt och nästan sorgset leende. Det synes mig som om iagen qvionna förr kunnat älska en man så högt som jag älskar dig. Upptyll du vilkor, att nämna mig sntalet af rö