Aftonbladet – 23 juni 1874, sida 2

Alma, som icke förstod hans mening, såg upp, med ett halft undrande halft sorgset och i sin tillitsfullhet utomordentligt älskligt leende. Hvilken lön: skulle vara mig dyrbarare än din genkärlek? De Vigne kysste hennes läppar till tyst nad, han vågade icke lyssna till de ord, som vaggade hans samvetsbetänkligheter till en så farlig sömn. Nu, sedan den ömsesidiga bekännelsens tjusning var öfver, stod det klarare än någonsin för honom, att han ärligt och öppet borde för henne omtala allt; som ett svart molh bredde sig denna tanke öfhans nyvunna himmel, Det fordrades i sanning styrka att med egna händer rycka upp de späda rötterna af dessa hjertats löftesrika plantor. Om han för tio å sedan ändat sitt lif genom absint eller nägot annat dödande gift, skulle han fördömts som en sjelfspilling, men att Du mörda sin själ, blef honom en pligt, Vi dödlige borde nästan vara gudar, för att kunna hålla de menskliga lagarne i helgd. Vimåste älska lifvet så högt, att vi aldrig, då detär som mörkast, mest sorgbetungadt och dystert, ens under en stund af gräslig förtvillan få känna oss frestade att frivilligt utbyta det mot den tysta grafvens ro, och dock få vi icke älska det högre, än att vi, då det ler emot oss i de ljusaste färger, smyckar nig i fröjd och medgång. lockar oss frän grafvens köld fram i lyckans varma solljus, byter våra tårar i leenden, våra sorger iidel glädje, vår ensamh:t i himmelsk sällhet skola vara mäktiga att liknöjdt vända oss ifrån -all denna frestande herrlighet, detta jordlifvets Eden och sjelfmant åter träda ut I myrkröt och hetön. Mätta frud