Aftonbladet – 23 juni 1874, sida 2

nm——----—— —— nn Hon betraktade honom oaflbtligt under det hon talade, stora tårar samlades i hennes ögon — dessa blodstårar, som qvinnan grå ter af kärlek. De Vignes hjerta krympte tillsammans, de känslor, som under sista timmarne brådmognat, togo väldet öfver hans vilja; förnuft och sjelfbeherrskning flögo som ägnar för vinden och kärleken ensam styrde hans al2 SÅonen. I hela det oförlikneliga behaget af oskuld och jangfrulig fägring stod Alma nu framför honom; stundens berusning öfverväldigade honom, hela hang varelse darrade och blodet flöt som eld i bans ådror; han slöt henne ij sina armar, betäckte hennes rodnande kinder och läppar med lavakyssar och tryckte henne till sitt hjerta i en omfamning så lång och tyst som hade den varit ett sista farväl. Ord behöfdes ej att för honom yppa hennes kärlek; mellan dem fanns nu en vältalighet, i jemförelse med hvilken alla språk äro fattiga. Dessa ögonblick af oändlig hänförelse flydde, oräknade af dem båda; de Vigne er for blott hvad ökenvandraren måste känna, då han under en försmäktande tröst kommer till ett friskt och sorlande källsprång; hela den yttre verlden försvann från hans minne, den enda tanke som stod redig för honom var, att han älskade och var älskad. Han höll henne fortfarande omslaten, der de stodo vid fönstret, genom hvilket den ljufve some marvinden -mildt fläktade på deras varma ansigten; hans känslor gåfvo sig luft i nå gra brutna, brådskaude ord, några djupa suckar och de ömmaste smekningar. Du älskar mig, Alma? hviskade han, Hurn skulle jag kunna annat? Gifve Gnd att jag vore i stånd attlöna körisk,