Aftonbladet – 22 juni 1874, sida 3

Han tystnade. De Vigne stod Iutad mot fön sterposten med bortvändt ansigte och ögomen fästade på gatan nedanför. Curlys ord träffade honom djupt; de tydde för honom hans eget hjertas hemlighet och allvaret i den känsla, hvarmed Curly var fästad vid Alma; den tanken trängde sig på honom, huru väl den sköna, blyga dufvan hos Curly skulle blifva skyddad för de stormar och faror som i svriden mot de Vignes kärlek nu kanske skulle möta henne, Med låg ton upprepade Curly sin fråga. Vill du göra hvad jag bedt dig, de Vigne. utverka min benådning hos Aima? Det kan ej vara dig någon uppoffring, då dina känslor icke äro af annan beskaffenhet. De Vignes tystnad fortfor; detta yttrande skar sanningen för nära och väckte de slumrande passionerna till fullt och verksamt lif. Ombedd att skänka henne till en annan, kände han huru dyrbar hon var honom sjelf; huru kunde han lemna till en annan man den qvinna han sjelf älskade! Svara mig, de Vigne ja! eller nej. Nej. Kallt och lugnt ljöd svaret, men hjertats lidelsefulla tillägg lydde: Gud hbjelpe mig, jag kan ickel Då älskar du henne och har ljugit. De Vigne spratt till, som en tiger träffad af dödskulan; vreden flammade ur han mörka ögon och dref blodet ide svällande ådrorna. Ofrivilligt lyfte han sin arm och på en annan man skulle han, för detta förolämpande ord, utan misskund låtit den falla, men med en berömvärd viljeapsträngning kufvade han sin häftighet, så kraftigt som han skulle ha tyglat en vild häst och utsträckande banden med en befallande åtbörd, som hos honom alltid antydde ett uppretadt tillstånd; sade han: