Aftonbladet – 22 juni 1874, sida 3

eden, hvars ljas och salighet det var honom vägradt att njuta! Hor vände sig om och fick se honom; kindens rosor blefvo djupare och med ett utrop af förtjusning kom hon ut, sprang lätt som en hind öfver gången sted efter ett ögonblick vid hans sida, OQ, sir Folko! Så längesedan ni var här!e Hurn kunde han lemna henne då? Hennes fladdrande lockar föllo öfver hans arm, hennes hand låg ännu sluten i hans, och det leende, förtjusta ansigtet, belyst solljuset, strålade emot honom i glädje och tro, Det var svårt att återhälla de ord, som lekte honom på tungan, att synas kall och lugn, då han skulle velat sluta henne till sitt hjerta och föra henne långt, långt bort, der ingen kunde se henne och inger falsk lag neka honom lyekan af den kärlek, som var hans menskliga arfsrätt. Det är tio hela dagar sedan jag såg er sist, återtog Alma. Mar ni varit bortrest från staden? Ni: sade de Vigne, gående framåt byggD. gen. Hvarför har ni då dröjt så lärge?: Jag har varit upptegen af annat, och för öfrigt har ni en sådan mängd besöe kande utom mig-, svarade han med illa dold bitterhet. Hon rodnade. Vid den hastiga bliek, han gaf henne, observerade han den förlägenhet, som ytterligare stärkte haus misstankar. Inga, som jag bryr mig om, sade Alma med en förnärmad min, hvilken klädde hem: ne utmärkt väl Jag har sagt er alltför många gånger, att ingen kan ersätta mig er.e Men då jag är frånvarande, sade han satiriskt, så tröstar ni er myeket lätt med annat sällskap. forts.)