Aftonbladet – 22 juni 1874, sida 3

Gode Gud! tänkte de Vigne, under det hans hjerta krympte af smärta, är hon då lik alla andra! hennes oskuldsfulla öp penhet en lika stor lögn som andra qvinRors skenbara blygsamhet! Har hon bedragit 035 alla? Castleton såg honom icke, utan kastade sig upp i sadeln och red åt motsatt håll. De Vigne tvekade ett ögonblick; under inflytandet af sin misstro var han nästan färdig att vända om ech aldrig mera kterse Alma; gaf hon Castleton företrädet, så a la bonnheur! Men kärleken segrade och han satt af, kastade tyglarne kring grindstolpen och gick upp genom trädgården. Med rosiga kinder och ögonen höjda emot skyn, der en liten lärka slog sira glada drillar, stod Alma i fönstret, omgifven af en rikedom af blommor, hvilka liksom böjde sig ner och kysste hernes guldglänsande hår. Vid hennes åsyn genomfor honom en darrning; huru skulle han kunna försaka henne, huru blifva i stånd att så qväfva elden i sin själ, att han af henne blott önskade en systerlig tillgifvenhet. Den galna svartsjuka, som vid Oastletons åsyn uppvaknat all sin kraft, och den misstanken, att det var för haps skull hon afslagit Curlys frieri, dref från hans minne tanken på Trefusis och den bekännelse han kommit dit för att göra. Med en af smärta blandad förtjusning, stod han orörlig och betraktade henne; fe bern brann i hans ådror och han kärde herraväldet öfver sig sjelf hvarje ögonblick blifva mindre — och likväl dröjde han, Hans hjerta var skapadt för kärlek och lycka och i trots af klokhetens varningar och förnuftets ER sr städa dot aln rätt och yrkade friket. Hvem ö hen of hat röyrka att försska en CE