Aftonbladet – 22 juni 1874, sida 3

nog, att säga till den qvinna, han tillbad: fly mig! Menniskorna skulle klandra vår kärlek. För hans öron ljödo ständigt dessa Curlys ord: genom att för henne hemlighålla ditt äktenskap skall du tillåta hennes bjerta att alltmera fästa sig vid dig. Detta yttrande sårade honom djupt, ty af alla synder afskydde han mest falskhet och bedrägeri, och af alla dygder satte han sanningakärleken bögst. Han kunde för sig sjelf ej förneka, att om han handlat fullkomligt ärligt och öppet, så borde han långt för detta hafva yppat sin sorgliga historia. Af dåliga bevekelsegrunder hade han likväl ingalunda dolt den, det var endast brist på eftertanke och vämjelsen vid att tala om Trefusis i förening med den tiokriga vanan attundvikadetta ämne, som kommitbonom att ända hittills tiga. Han hade aldrig insett vigten och nödvändigheten af denna bekännelse, ty han hade förut blott betraktat Alma som en angenäm bekantskap, hvars odlande ej kunde medföra någon fara. En undran, om hon älskade honom till baka, smög sig i hans sinne; hade han vavit verkligt oegennyttig, borde han icke åstundat det, utan snarare önskat att skydda henne från en kärlek, som endast skulle bringa henne den bögsta smärta och den största försakelse. Men hvilken man skulle kunna framträda och med handen på hjertat, inför Gud försäkra sig mäktig en så oegennyttig känsla? Icke jag — icke du — icke Granville de Vigne, ty som Sabretasche sade: Vi äro olyckligtvis endast menniskor. Ibland hela detta virrvarr af upprörda känslor och orediga tankar uppstod likväli de Vignes själ ett beslut, fast och bestämdt, det att för Alma a sitt äktenskap. Om dermed blanrtate RR en förloppoing. ätt