Aftonbladet – 22 juni 1874, sida 3

utmanande blick, ljungande af hat och vrede. Med ena handen tecknade de Vigne åt dörren, den andra höll han krampaktigt sammantryckt mot sitt bröst; lidelserna stormade inom honom och på samma gång han törstade efter att hämnas den första oförrätt han i detta afseende någonsin lidit, kunde hans af naturen ädla sinne icke vägra sitt bifall åt den ridderlighet, hvarmed Curly uppträdt. Gå, gå! Jag högaktar dig för ditt försvar af henre, men intet blod kan aftvå, inga ord utplåna de yttranden, som blifvit fällda mellan oss. Carly böjde sitt hufvud och lemnade honom; han hade gjort allt hvad han kunde. Då de möttes härnäst! — Gud må veta, att om vi förutsåge våra öden eller anade de förhållanden, under hvilka vi komma att bterse dem vi en gång hållit kära, skulle vårt farväl kanske blifva varmare; mången läpp, som ler vid afskedet, i stället skälfva, månget tårlöst öga smälta i gråt och handen icke så godvilligt släppa sitt tag. Då Curly slutit dörren, kastade sig de Vigne i en armstol och alla de vilda tankarne flögo som otämda örnar inom hjernans galler. Den känsla, som han på sin bröllopsdag för evigt afsvurit, stod nu, en fullrustad och farlig fiende, stridsfärdig i hans illa bevakade hjerta. Han insåg, att han älskade och att den heder och ära, som ban inför sig sjelf skattade så högt, nu stod på spel, att den jernvilja, på hvilken han så förmätet litade, ej mera väpnade honom mot den alltmera öfvermäktiga frestelsen, hvars faror han en gång för alla trodde sig hafva besegrat. Han älskade henne och de Vigne var icke an, tillräckligt beräknande — eller som ten kameke skulle kalla det — dygdig