mindretal, erkle er denne plan for ubensigtsmessig Hint mindretal forsöger sig herunder også i et modforslag med samme tendens til ramnorskhed. Men uden at anmasse sig spådomsgave, tör det dog vel med bestemthed udsiges, at dette bryg vil befindes endnu usmageligere end regeringens. Det har langt mere imod sig: bäde andre folkeslags erfaringer og hele nutidens tenkeset. Hvilke ere altså de virkelige, de mulige valg for korgemagten, som her har det ophöjede hverv at stå over partierne ? Enten at legge disse stortingets beslutninger og den oplyste samtids erfaringer Kn grund for ordningen af Norges fremtid, eller at fortsette striden om en lovforbedring, der ikke kan dö, medens derimod dens modstandere ganske sikkert ved döden ville bortkaldes fra det hemskohverv, hvortil de have fölt sig kaldede. Vi veta, hur valet mellan dessa alternativ utfallit. Man har föredragit att fortsätta striden, men på hvilken grundval? Det af regeringen utarbetade förslaget rörande statsrådens tillträde till stortiaget underkändes ju till och med af regeringspartiet quand meme, och lär väl således ej vidare kunna ifrågasättas såsom operationsbas. Skall man då öfvergifva sitt dödfödda foster och antaga, såsom regeringsprogram, det förslag som framlagts i en reservation af konstitutionskomitns regeringsvänliga minoritet? Förf. tror, som vi nyss anförde, att detta förslag skall befinnas ännu omöjligare än det redan dödsdömda regeriogsförslaget, och den kritik, han egnar det förra, lemnar näppeligen um för någon gynnsammare uppfattning. Minoriteten ikonstitutionskomitån har nemlizen sökt förbättraregeringsförslaget, dels genom att göra statsråden valbara, i -ammanhanpg hvarmed bostadsbandet skulle lösas icke blott i afseende på statsrädsmedlemmar, utan ock hvar och en som en gång varit representant, dels genom att ombilda lagtinget till, hvad man föreställer skola blifva, ett verkligt öfverhus. Med hässyn till den förra förändringen anmärker förf.. att regeringen säkert skall betacka sig. Bostadsbandet betraktar hon som en utväg att utstänga farliga motståndare frår stortinget, såsom det store arcanum hvor med anförere fanges, hvilket t ex. i fjor var ledstjernan för hela val-politiken. Icke lär hon vara angelägen om, att Buskeruds amt skall få rätt att välja de gamle stortiogsmännen O. J. Broch eller I. Sverdrup, men ej sin egen amtman, derest han bor i Drammen, eiler en till regeringspartiet hörande affärsman i Kristiania, om dessa ej förut sutit i stortinget?! Hvad åter angår reformen af lagtinget, som förf. erkänner vara en mycket ofullkomlig inrättning, och hvars danande på ett rimligare vis än nu han anser vara ett önskemäl för hvarje förståndig och rättskaffens betraktare af Norges offentliga förhållanden, så utfaller hans dom om denna del af förslaget lika ogynsamt. Att låta lagtingsmedlemmarne utses af de högstbeskattade, odelstinget af de lägre beskattade — låt vara med utvidgad valrätt och omedelbara val, för att söka göra det heia något smaklizare — att sålanda skapa ea de riges forsamling och en de fattiges, det vore att med berådt mod åstadkomma en ny splittring (-folkeklövning), värre än den redan befintliga mellan landsbygd och stad. -Striden imellem kapital og arbejde, mellem flertal og rigdom, vilde derved få den form af ensidighed, hvortil ftere andre lande allerede afgive forfee-delige exempler. Og åog vil man neppe kunne opvise nogen grundlov, der har dannet sit overhus så udelukkende på formuens grundvold, som der nu er an tydt hos os. — Den andra hufvudinvänd ningen mot det tilltänkta öfverhuset knyter sig till förslagets icke utiryckligen sagda, men underförstådda mening, att öfverhusmedlemmarne skulle få arvode. Anmärkningarna om denna punkt äro ytterst fina och träffande. Siutet kunna vi ej neka oss nöjet att anföra: Norgs er for fattigt til at frembyde kandidater for et ubetalt overhus, ville disse lagabötere sige! Dot er muligt! TI alle fald tör de fremsatte forslag bevise, at der ikke i de kredse, hvorfra de ere udgåede, findes det stof, hvoraf et overbus kan skabes af nogen jordisk tilvirker. Men det norske folk inbefatter dog tusen fiskere og matroser, som vi ikke sjelden höre vove både ejendom og livet med, når pligten og eren byder, uden först at betinge sig en passende betaling. Det turda herde at dette folk er for stolt til at tage til takke med et overbus, der vil have betaliog af de fattigere for at stå over dem! Ken bende at det vil fordre at aristokra tens hjertelag skal gå sammen med hans pung. Tatil der bliver mulighed til at få et egte overhus, kunse vi bie. Folket har jo i sexti år lert at hjelpe sig foruden! Då vi tillönska denna tidskrift en rätt stor spridning i värt land, sker det — utan förbiseende af det omvexlande och läsvärda innehället i öfrigt — väsentligast med hän syn till utgifvarens kortfattade politiska afhandlingar, hvilka, alltid präglade af snillets originalitet, bereda mera väckelse och undervisning, äv många lärda och digra volymer i politiska ämnen, och hvilka, om än vanvligast egnade åt norska angelägenheter, genom det sällspordt öfverlägsna be handlingssättet, som med universela synpunkter förbinder ået noggranuaste afseende på faktiska, nationela förbållanden, böra vara lika lärorika för svenske, som för norske läsare. När helet man tager en ny norsk novell i hand, behöfver man ej frukta — hvad eljest ej är sällsynt — att träffa på en efter mer eller mindre dåliga ineller utländska förebilder utarbetad skriföfning i berättelseform, äfven om den för öfrigt ej skulle vara något fulländadt mästerverk eller på titel bladet bära ett redan erkändt eller fräjdadt författarenamnp. Ailtid mötes man der af sanning och natur, af menniskor ur verkligheten, ej blott af figurer tecknade efter ett ur romanlitteraturen abstraheradt mönster, någontivg erfaret och upplefvadt, i stället för de sedvanliga, stående typerna och sig ständigt lika situationerns. Detta allmänna omdöme rättfärdigas af K. Dahls berättelse, kallad Löven, fortelling fra en Finmarksfjord (Kristiznia, A. Cammermeyer), som vi med allt skäl kunna till det bästa anbefalla, om vi än icke kunna uppföra fört. i samma linie med Björnstjerne Björnson eller Jonas Lie. Arbetet vitnar om en ej föraktlig förmåga af karaktersteckning och om en bumor, för kvilkon det har att tacka några af sina bästa detaljer. — Vi begagna detta tillfälle att anmärka den förargliga bristen, att priset så ofta icke är utsatt Å norska böcker. Åter ha vi nöjet att anmäla tvenne bäften andra handatga giatta arh ginnda af damn I.