lysta lif; den väg, som rosenbeströdd hade legat framför benne, var pu förvendlad till eu törnestig och den löftesrika framtiden till en öken. Från vilda utbrott af en hejdlös förtviflan kunde hon försjunka i en apa tisk sorgsenhet, som med sin förfärliga tystnäd och liknöjdhet var mest oroande att skåda. Ibland satt hon vid Sabretasches sida, med det ljuslockiga hufvucet maktlöst lutadt mot hans axel; öfver läpparne tvan sig en sakta qvidan, hvilken som tveeggad svärd trängdåe genom hans bjerta; i ett na spratt hor upp ur denna dvallika. smärta, slingrade sina armar med vild häftighet omkring honom, upplyfte det bleka, tärda, mer än nägonsin sköna anletet och besvor honem att aldrig lemna henne — i Hästa ögonblick önskade hön, att hon hade dött, heldre än att draga denna sorg öfver hang. hufvud, Sådana seener mäste hafva varit en uppskakande syn — en syn, som kunde komma en att fördöma den lag. som sammankedjar menniskor, hvilka intill dö den hata hvarandra, och åtskilier hjertan, som genom kärlsköns heligaste band för evigt äro förenade. : Mina värderade läsare! Ingen bjernfeber eller genan lifsfarlig sjukdam blef dock följ den af denna Violets sorg. Om vi alltid, som romanerna påstå, kroppsligt dukade under för de olyckor, som drabba oss här i lifvet, då skulle vi förvisso vara högt älskade af den Gud, hvars. största bevis på kärlek, enligt de gamla grekernak åsigt, består uti att skänka oss en tidig graf. Violets fysiska krafter svigtade ej under denna hennes unga hjertas grymma pröfs ning. De första dagarnes gräsliga förtviflan och derpå följande stumma, tårlösa sorg ingåfvo allvarsamma farbågor för hennes förnuft, Då kenpeg mor med gin skenbarg