annat kapitel, som en varning och ett ogulande af allt det öfriga. Denna företa antydan är för ögonblicket tillräcklig; aktom 913 att draga några slutsatser, innan vi framställt våra bevis. Vimåste med aktstycken i hand ännu en gång gripa oss an med allt det här, vi måste på analytisk väg tränga till botten af författarens tanke. Det säkraste mediet att åstadkomma en är lig och rättvis granskning, då det gäller ett sädant arbete som detta, är att heltfrimo digt säga, hvad mau kände under läsningen af detsamma. Hvad utgör ämnet? Har har författaren behandlat det? Hvilka id6er har han uttryckt deruti? Hurudan är konstnär rens framställnivg och skaldens ingifvelse? Jag vill helt enkelt framställa en opartisk läsares intryck med afseende på slla dessa punkter. Ingenting är enklare äniämnet. Victor Hugo, en harmonisk och mäktig skald, meden lyrisk inbillning af häpnadsväckande rikedom, bar aldrig lyst genom uppfiningsförmåga2 i sina romaner eller i sina dramer. Hansak nar den naturlighet, smidighet och okonstlade sanning, som gifva lif åt konstens fiktioner. Hans personer lefva icke ett eget lif. Då man ser dem, kommer man att tänka på en djer? mästare, som med mejseln i hand: Gör i den häpnande marmorn ypperliga hugg-; man ser endast mästaren, ingenting annat. Det är alltjemt han, som är vid verket, alltjemt han som handtsrar hammaren och mejseln. Den bild, som framträder ur blocket, är utom all fråga hans, Tjaskraften hos de store uppfinnarne i dramat eller romanen består deruti, att de förgäta sig sjelfva, att de utplåna sig, a:t de utträda ur sitt inre, för att framställa för oss det menskliga ödet i en oändlig och skiftande mångfald af personer och förhällander. Somliga äro mästare uti att uppfinna händelser, att låta dem konvergera mot ett mäl, att uppfinna situaner som omfstta en epok; andra, mer likgiltiga för det dramatiska ietresset eller mindra skickliga i konsten att uppfiana handlingar, koncortrera siaa bemwödanden på skildriogen af karakterer. Alla rikta de poesiens verld med gestalter, som äro för alltid igenkävliga. Victor Hugo, som icke kan glömma sig sjelf för att helt enkelt hewta intryck af den verkliga verldea och skapa lefvande personligheter, förstår icke heller ait bemäktiga sig läsaren genom in trigens nyhet och raska utveckling. Det har mer än en gåovg händt honom, att han lånat effekter, färger, uppträden från uppfioningsrikare berättare, som msn aldrig skulle ha tänkt på att sätta i jemnbredd honom, om han icke sjelf genom förargliga efterbildningar berätiigat en dylik samman: ställning. Denna gäng kan man icke tänka sig något enklare, något kortere; hela romanen, befriad från parasistiska detaljer, utvikningar och öfverflödiga tillsatser, skulle bqvämt kunna rymmaz på en tretio sidor. Mårime skulle deraf ha gjort något skdant tom Mateo Falcone eller La prise dune redoute. Marquis de Lantenac är anförare för upp roret i Vend62 år 1793; betälhafvaren för de republikanska trupperna är markisens nevö f. d. vicomte de Gauvain. Vicomten har i ungdomens entusiastiska dagar haft till lärare en prest, abb6 Cimourdain, som, en af dem hvilka först hävfördes af tidehvarfvets ideer, innan ban störtade sig i revolutionens ström, danade sin lärjunges själ och hjerta till sin afbild, gjorda honom till ett barn af sin vilja och uppeldade honom med sin glöd och sin tro. Just då dessa båda tyrer för den gamla adeln, onkeln och nevön, mannen af den gamla regimen och mannen af den nya verlden, Lantenac och Gauvain, befinna sig gent emot hvarandra i detta krig på lif och död, inställer sig Cimourdain hos Gauvain såsom delegerad för konventet. Föreställ er Saint Just, anförtredd att vaka öfver en ung adelsman, som blifvit republikansk general, dock med den egendomliga omständigheten, att den unge ädliagen är Saint-Justs lärjunge. Stri den mellan de Lantenac och de Gauvain utvecklar sig med en fruktansvärd precision på de bre:agniska hedarnes schackbräde. Små armåer och stora bataljer är titeln på ett af kapitlen i boken. Slutligen, efter en mängd duster sf skiftande framgång, ser sig Lantenac med en handfull folk inspärrad i ett torn. Etttjogtal vender belägras af öfver fyra tusen republikaner. Ingen utväg. intet hopp, icke ens att kunsa spränga sig i luften: det är slut på krutet. En hvar skall afskjuta sitt sista skott, sedan skall man från foten till spetsen af tornet, från våning till våning, på bvarje trappsteg, bakom hvarje dörr med bianka vapen förgvara sitt lif. Det är nu endast en fråga om dagen, om timmen; Lantenac är förlorad. Han skulle likväl, efter ett hjeltemodigt motstånd, kunnat undkomma, om icke en humanitetspligt hindrat honom att begagna sig af de omständigheter, som betrygga hans räddning. För att frälsa frän en förfärlig död trenne stackars små barn, hvilka havs trupp bavarat som gisslan, ätervänder han och öfverlemnar sig åt guillotinen. Den hemska maskinen hade dagen förut blifvit upprest vid foten af tornet i afvaktan på marquisens oundvikliga nederlag. Rörd af denna uppuppoffring, som i detta högtidliga ögonblick framställer i en förklarad gestalt den gamle rojalistehefen, hittills lika obeveklig som sin tro känner sig Gauvain, revolutionären. i sin ordning höjd öfver sig sjelf. Han gynnar Lantenacs flykt och intar hans plats i fängelset. Stäld inför krigsrätt för detta förräderi, dömes han af sin vän Cimourdain till döden. Cimonrdain är allsmäktig, ett tecken af honom skulle kunnat hejda guil lotinens bila. Stoiskt obeveklig, ehuru han känner döden i sitt hjerta, tillämpar han lagen utan att tveka, mena i det ögonblick, då den unge republikanske hjeltens hufvud faller under stålet, aflossar han ett pistolskott i sitt hjerta. Bådas själar flykta samtidigt hädan. (Fortis.) Norsk litteratur. L. Kr. Daa: Tids-tavler: III, 38. — K. Dahl: Löven, fortzelling. -— P. A. Muwnch: Sam lede Afhandlinger: II, 6—7. — Arntzen; Lov og Kongebud for armeen. — M. m. Tredje bandets tredje häfte af prof. Dads tidskrift Tidstavlerinnehåller — utom fortsättning af Laboulayes Förspelet till franska revolutionen, dikter af O. T. samt litteraturanmälningar — en uppsats af utvifvaran: Ykal atatarkderaren nyda kanse